Maktkamp

Nu menar jag inte att låta dryg på något sätt utan säger detta då jag önskar att någon sagt det till mig i det förhållande jag var i innan jag träffade min blivande man: Vill du verkligen vara tillsammans med just honom? Smågnabb kan det vara i alla relationer och det kan gå upp och ner som du säger och det är inte det jag reagerade på och kände igen mig i. Det som fick mig att undra var hur han "på pappret" låter som ett kap- en del i ett familjeföretag, en stor familj som är barnkär, snäll etc.. Det ni däremot inte verkar ha gemensamt är era värderingar- är barn viktigt, vad är syftet med en utbildning, vilken roll har kvinnan i ett förhållande och samhället. Frågan är därför: är det rätt att leva med en person för att han är ett bra parti och snäll när du kunde leva med någon som ser dig för den du är, stark, självständig och högutbildad med mål annorlunda än de som leder till den klassiska kvinnofällan? Att jag skriver detta är som jag sa helt enkelt för att jag tidigare var tillsammans med just den typen. Hans familj såg mig bara som mamma till deras framtida barnbarn och de skrattade åt mina studier och ambitioner och det var givet att han skulle göra karriär. jag känner inte er men jag är så här i efterhand väldigt glad över att det inte blev han och jag eftersom jag alltid kände mig väldigt ensam och jag hoppas att mina ord får dig att tänka efter och gå in i ert äktenskap av rätt anledning för att slippa bli ensam och må dåligt på sikt. Jag hoppas att det ordnar upp sig för dig så att det oavsett vad som händer känns bättre än nu. Kram på dig!

Familjer är svårt. Man lite för ju sin partners familj på köpet, och det är inte så mycket att göra något åt mer än att acceptera. Jag har varit i förhållanden där jag både kommit sjukt bra överens med min extrafamilj, och där jag mest gruvat mig för att behöva träffa dem, och med tiden lär man sig hantera det mesta. Nu bor inte vi i samma stad som min sambos familj, så träffar dem inte så ofta, något jag är rätt glad över då jag inte direkt har svårt att met bli arg på min svärmor... 
MEN! Det låter inte som att de har något emot dig, du är nog bara inte vad de är van vid. Ni verkar ha vitt skilda värderingar, men det behöver ju inte betyda att de inte skulle acceptera dina om du var öppen med dem. Låt dem vänja sig vid det bara, så lär det inte vara några problem. Ni har ju dessutom lång tid på er att vänja er vid varandras världar, om du och din snubbe ska gifta er. Du vet ju hur de tänker, och verkar inte tycka att det är åt helvete så länge du slipper själv, och de kan säkert känna samma om du bara berättar för dem. Behöver ju inte vara "nu ska vi sätta oss och prata om detta", men låta bli att bara skratta "vi får se" när barn kommer på tal, till exempel. 

Och gällande utbildningen. Jag känner helt och hållet igen mig, men har kommit till en punkt där jag bara accepterar att de flesta som inte är mina studiekamrater varken fattar vad jag gör, eller bryr sig. Det är tråkigt att både min och min sambos familj knappt skulle kunna ge den enklaste redogörelse över vad jag sysslar med, men å andra sidan så kan inte jag heller allt om vad de gör. Jag fattar ju knappt vad min sambo jobbar med, så jag kan knappast kräva att andra ska vara insatta i vad jag gör. Och visst är det trist att diskussioner bara dör när man "nä, men det funkar faktiskt såhär" och råkar köra en lite för hög nivå för de runt omkring, men då får man väl bara öva lite på att ta det vidare så att ingen känner sig överkörd. Eller bara vara tyst, veta sin publik och hålla sig från att prata om knepiga grejer när man inte är i sällskap med de som har samma kunskapsreferensram, och istället prata om sin arbets-/pluggmiljö istället för sakfrågor. Något alla kan relatera till, liksom. Gnälla lite på kaffeautomaten eller något. De behöver ju faktiskt inte veta allt om ens ämne för att acceptera vad du håller på med, de behöver bara veta att det är viktigt för dig.