Lenblo skrev 2015-05-12 15:10:22 följande:
Det är ett helvete i början men det finns ändå en framtid - någonstans på andra sidan. Jag och mitt ex var inte ihop lika länge som ni men hade ändå planerat äktenskap och jag känner igen en del av känslorna. Det var först när han plötsligt gjorde slut som jag insåg vad en deprimerad kan gå igenom; jag visste inte att man kunde må så illa. Att varje dag kan börja uruselt för att man måste vakna ensam. När varje klädesplagg var inköpt av/med tanke på honom skulle jag behövt gå naken för att inte bli påmind om min eländiga situation - och då har vi ändå inte ens kommit ut ur sovrummet. Enda anledningen till att jag inte använde min läkarexamen för att skriva ut några livsfarliga substanser var för att jag inte ville slänga bort de 55 åren på andra sidan.
En kompis frågade mig efter något år om det var honom jag längtade efter eller en man. Jag sa att jag inte visste eftersom det varit samma sak för mig.
Först måste du sörja relationen. Sedan hitta dig själv igen. Och sedan hitta en man som du klickar tillräckligt bra med för att ni ska våga bilda familj. Inget steg är särskilt lätt eller går snabbt men det är går. Du sörjer antagligen nu att ni inte har barn ihop. Då har du heller inget kvar av honom. Men så småningom kan det bli en styrka eftersom du kan få en ny kärnfamilj.
Något som hjälpte mig var "Sorgbearbetning". Mycket jordnära, praktiskt, och jag tror det kan passa dig som också behöver finna dig själv extra bra. Det går utmärkt att använda boken som självhjälpsbok utan någon att berätta för om du inte har några nära vänner. (Själv hade jag pga jobbet precis flyttat långt ifrån alla jag kände när jag började.) Glömt inte ett stort paket näsdukar - att utreda djupen i sin förlust gör ont - fast det är knappast något nytt för dig.
www.sorg.se/fakta-om-sorg/sorgbearbetning/
www.sorg.se/bocker/
Du började väldigt tidigt med din långvariga relation så du har faktiskt gott om tid på dig för allt det här. På gott och ont så kommer tiden kännas mycket längre än de år som faktiskt går. Och byt psykolog! Alla människor fungerar inte lika bra ihop och det gäller psykologer också. Jag råkade snubbla över en som verkade förstå varje ord jag sa.
Motion är ett bra sätt att må bättre. De där lyckohormonerna kommer verkligen väl till pass när man mår dåligt. Själv tyckte jag att intensiv träning under relativt kort tid funkade bäst, men prova själv vad du mår bäst av. En del älskar sina trista promenader.
Det finns fantastiska män därute. Du har antagligen aldrig märkt dem eftersom du som "upptagen" inte haft "radarn på". Även om män som passar dig perfekt inte är särskilt vanliga så behöver du faktiskt bara hitta en enda.
Själv hittade jag efter tre år en man som var ännu bättre än min förra. Verkligen en själsfrände! Vi har nu varit gifta i fem år och har en dotter ihop.
Min faster blev änka med tre små vilda pojkar. Hon tänkte också på sig själv som för gammal och förbrukad. Tills mannen hon 25 år senare fortfarande är gift med dök upp något år senare. Hon tyckte nästan att det var pinsamt att hon hade kunnat "glömma" sin älskade man så snabbt.
Min svärmormor hittade sitt livs kärlek på seniorboendet när hon var 79! (Min svärmor blev till innan den snabba skilsmässan.) Jag hoppas verkligen att du inte behöver vänta så länge men det är faktiskt aldrig försent.
Styrkekramar och ta inte livet av dig. Det finns hopp!
Tack för att du tog dig tiden att verkligen skriva ett långt inlägg med konkreta råd och exempel på hur du lyckats ta dig ur en så svår tid.
Idag har varit en extra tung dag, jag har jobbat men allt har känts lite extra hopplöst och ditt inlägg fick mig att fälla lite tårar...
Jag tror dina ord om att behöva hitta sig själv efter en sån här grej är kärnan till om jag nånsin kan bli lycklig igen. Jag känner mig inte ens längre som en hel person eftersom precis allt kretsat kring ett "oss" eller honom i så många år.
Just nu är det verkligen omöjligt för mig att ens tänka i såna här banor, att livet kan bli bra igen. Jag tror också starkt på att han är mitt livs kärlek och att hitta något sånt igen tvivlar jag på. Men det viktiga för mig är inte att veta att det finns nån därute som jag kan känna så här för igen utan den andra biten om att vara lycklig och nöjd i mig själv... Förhoppningsvis kommer detta senare och det här med sorgbearbetningsböcker kan kanske hjälpa mig.
Tack än en gång för stöd och så fina historier om att ta sig vidare... Jag hoppas innerligt att jag kan känna så en vacker dag igen. Jag har under hela mitt liv aldrig gått igenom något liknande och känner mig just nu som världens mest olyckliga människa...
