Hur delar man på kostnaderna?

Jag och min blivande man tjänar ungefär lika mycket, så vi sätter in samma summa på ett gemensamt konto och därifrån betalar vi alla gemensamma räkningar. På hans förra arbetsplats tjänade han mycket mer än vad jag gjorde, så då satte vi över procentuellt av vad vi tjänade. 

Planen är att skaffa ett kort direkt till det gemensamma kontot, så när vi handlar mat och liknande görs det direkt till det kontot. Annars har vi flyttat pengar fram och tillbaka, och det blir väldigt tröttsamt väldigt fort. (Jag handlar mat, betalar från mitt konto och flyttar sedan över motsvarande från det gemensamma. Han tankar bilen, betalar från sitt konto och sätter över pengar sedan.)

Fördelen med det gemensamma kontot är att de pengar som hamnar där är våra. De pengar som finns på mitt konto är mina och de som finns på hans konto är hans. Jag behöver inte fråga om lov innan jag köper skor, och han får köpa egna saker bäst han vill. 

Sätt er ner och gör en ungefärlig budget, och så funderar ni på hur ni vill göra sedan. Har ni varsin bil kanske du betalar för din och han för sin, men vad händer om en av dem går sönder? Är det en gemensam utgift eller en egen? Ska ni sätta över mer på det gemensamma än vad ni egentligen behöver så att ni kan betala om tvättmaskinen går sönder? 

Jag håller med om att det är bra att ha ett gemensamt kort som båda över pengartill. Antingen lika mycket eller enviss procent av det man tjänar. D har man pengar till gemensaa ake men även pengar till sna enskilda saker.

När barnen kommer in i ekvatioen blir det såklart svårare.. Kläder, presenter, veckpeng osv är så klart lätt att säga att din sambo kan ta från sina "egna" pengar Men det är svårt att säga atthan ska köpa specill mat till dem som inte r från det gemensamma kontot. Här finns det några olika alternativ. Antingen kan du tex bestämma dig för att vara extra givmid och "sponsra" barnens mat du med. Eller så kommer ni fram till ett fast belopp per barn som han får föra över extra till det gemensamma kontot varje månad.
Jag vet inte vad man brukar räkna med att mat kostar per person och månad men kanske runt 1 000 kr? I så fall blir det 500 kr per barn och månad då de bara lever med er halva månaden. 

Lycka till! jag vet att det kan vara ett både svårt och känsligt ämne

Vi tjänar lika mycket båda två och tänker att vi ska dela hela våra liv ihop och därför delar vi även de pengar vi får ihop  - så det finns inget mina eller dina pengar. Blir kneppigt att ena ska betala % mer för att denna tjänar mer när det är ju bådas bröllop.

Vi har varsina konton. Bara ett gemensamt och det är för reparationer på huset. 
Men vi har ändå inga "dina och mina" pengar. Utan den som har pengar betalar helt enkelt :) 

Jag sparar till vår semester varje år, men det är för att det är viktigare för mig än för honom att åka dit. 
Men eftersom jag sätter undan pengar varje månad så får jag ju mindre kvar på mitt konto - och det kompenserar han genom att han handlar mer mat, betalar mer räkningar osv så i princip så betalar vi ju båda två till semestern, bara att det råkar vara jag som för över pengar dit och betalar + bokar... 

Det är bara ni som kan er ekonomi och hur det känns för er. Det är alltså bara ni som kan bestämma hur ni vill ha det. Men se till att prata genom det ordentligt och se till att ni står på samma planhalva innan ni bestämmer något! Pengar är ju en av de vanligaste orsakerna till gräl...

Jag ska därför inte skriva hur ni borde göra, men jag tänker berätta lite om hur vi gör!

Vi har ett gemensamt konto där båda våra löner går in. Från det betalar vi alla räkningar, sätter in på coopkortet, lägger över till jak-banken, mm. Därefter tar vi 3000 kr var och sätter in på ett eget konto. Av dessa 3000 får man göra vad man vill... Köpa kläder, åka på spa, köpa öl eller telefoner. Sparar man så har man kvar till nästa månad när nästa insats av 3000 kr kommer. Min blivande tjänar ca 2000 kr mer än mig (efter skatt), men han jobbar definitivt inte mer än mig! Haha! Så därför resonerar vi att vi får lika mycket pengar, för vi jobbar ju ungefär lika mycket. Det skulle vara skillnad om jag jobbade 40% och han 130%, då skulle det inte kännas bra att så mycket av hans välförtjänta pengar går till mig. Och vice versa.

Vill börja med att tacka för alla svar!

Hade det bara varit vi två så hade jag absolut tyckt 50/50 men i och med att han har två barn så känns det inte riktigt lika självklart och lätt, i alla fall inte till en början. Hur det än är så får jag mer utgifter, tex. så måste vi ha ett större boende med allt vad det innebär i kostnadsväg, alla aktiviteter som semesterresor, restaurangbesök osv..

Jag tänkte själv lite spontant att jag till att börja med kanske skulle betala 30% på allt men det kanske är lite?? Hur som helst så får vi väl sätta oss ner och prata om det och vi löser det säkert men kände bara att tips från andra i samma sits är ju inte fel :)

Glömde ju... min fråga har inget med bröllopet att göra, det betalar vi gemensamt och vi räknar inte kronorna idag eller splittar inga kvitton och det har jag ingen plan på att göra sedan heller, utan det var mer hur ni andra gör generellt i vardagen. :)

Jag och min sambo tjänar olika
Men vi lever ihop och delar allt ihop så mitt och ditt känns lite löjligt för oss
Så våra löner går in på ett gemensamt konto som vi har varsitt kort ifrån. Sedan innan lönen kommer så lyfter vi över kvarvarande summa till sparkontot varje månad som också det är gemensamt.
Gör vi slut delar vi summan  på sparkontot 50/50 mellan varandra.

Du har valt att dela ditt liv med honom, och du har då valt att dela ditt liv med hans barn, känns inte som om man klan välja vissa delar att dela med någons liv och andrainte, För mig är det ett helpaket med det goda och det dåliga

Jag måste ju säga att jag håller med om det här. Dom är ett paket, du fick en hel familj, inte bara en man.
Jag skulle inte tvekat att se det gemensamma (stora) boendet, maten och dom delarna som 50/50. 

Men saker som är specifika för barnen (om han tjänar mer) som kläder, mobiltelefoner mm kanske han hade fått betala om det var så att jag annars hade stått helt utan "fritidspengar" själv medan han hade fått en rejäl slant över. 

I ert fall låter det som att ett gemensamt konto där räkningar mm betalas ifrån och där ni även betalar ut "fritidspengarna", är en bra idé. För då blir ingen av er utan något, utan ni har lika mycket att röra er med i slutänden :)

På så sätt betalar ju också den som tjänar mest, en större bit. Och det kan väl kännas rättvist :)  

Jag tror också man måste hitta en individuell balans som känns rimlig för båda utifrån bådas inkomster.

Vi har haft olika varianter. Min man tjänar väldigt mycket mer än jag, så det har vi fått hantera på olika sätt. När vi först flyttade ihop hade vi fortfarande helt separata ekonomier, men delade upp olika kostnader så att han betalade mer (han betalade t.ex. hyran) men också fick mer pengar över. Men när vi gifte oss gjorde vi om så att vi har det mesta gemensamt, men sen får vi båda lika mycket "fickpengar" som vi kan göra vad vi vill med - spara eller slösa på kläder, prylar etc. Hade vi haft barn hade vi kanske fått göra om fördelningen ännu en gång.

I ert fall verkar det inte rimligt med en 50/50-fördelning eftersom han dels tjänar mer, dels "kostar" mer iom att hans barn kostar. Om ni också väljer en lösning med en del gemensam och en del "privat" skulle jag föreslå att han dels betalar lite större del av det gemensamma (för boende och mat), dels att extrasaker till barnen går på hans eget konto (fritidsaktiviteter, prylar osv). Samtidigt är det väl rimligt att det blir lite dyrare för dig också än det var innan.

Jag har testat två olika varianter. I ett tidigare samboförhållande så delade vi på kostnaderna proportionerligt. Alltså, säg att han hade dubbelt så mycket pengar som mig, då betalade han 2/3 av allt medan jag betalde 1/3. Det funkade rätt bra, men innebar också att det blev rätt delad ekonomi och inte jämvikt mellan oss eftersom vad vi hade kvar blev våra egna pengar och han hade mer än mig. Rättvist kanske, men inget jag trivdes med. Dels för att det var jobbigt att vara den fattiga som inte hade råd med resor osv, men också för att nästan bara han bidrog till vårt gemensamma sparande och det därför inte kändes som att jag hade rätt att säga något om hur dessa skulle användas (det var inte så, men det kändes så och det var jobbigt).

I  mitt nuvarande förhållande är alla pengar allas pengar, nästan. Jag har nu ett barn som bor med oss varannan vecka, så situationen liknar er. Men vi har inte alls delat upp vilka kostnader som går till vem, utan ser även dessa som gemensamma. Praktiskt gör vi så att vi har ett excel där det står vem som ska betala vilken räkning vilken månad, hur mycket som blir över osv. Där betalar vi helt enkelt det vi har råd med, och han har råd med mer än mig då jag än så länge varit student under vårt samboskap. Så vi betalar det som står där, sedan ser vi till att vi båda har en viss summa var till egna pengar. Just nu 1000 kr/månad. Den gäller även om en skulle bli arbetslös, då betalar den andra den liksom. Eller så dras den in för båda, ifall pengarna inte finns. 
Utöver detta har vi ett gemensamt matkonto, där den som har pengar sätter över dit, en viss summa varje månad. 
Av kvarvarande pengar delar vi upp dem mellan olika sparkonton som är bådas. Eget sparande har vi bara pensionssparande, vill man spara mer till sig själv så får man ta det får sina fickpengar. 

Det funkar väldigt bra att ha det så gemensamt! Ingen som räknar poäng, "du får betala detta för jag betalade det" eller "du får köpa mer mat för du äter mer" eller vad det kan vara. Det är gemensamt, och vi har samma förutsättningar till shoppande och så oavsett om vi har samma inkomst eller inte. Och min sambo försörjer min dotter som om hon vore hans egen. 

Och i mina ögon är det väl så det skall vara, för hon och du är ett paket som inte går att dela på. Bra att han gör så med, har hört så mycket folk som säger att min sambos barn har inte med vårt förhållande eller med mitt liv att göra, blir så förvånad varje gång (och det är många gånger).

Bland det första vi gjorde jag och min dam var att slå ihop lönerna, för det finns inget som ställer till så mycket tjaffs som pengar. Nu är allt vårt och inget däremellan. Inget jag bjöd sist elelr betala sist.. Snarare så att vi säger det nu, Jag betalar denna gång (dras ju fran samma konto) på skoj.
Det är det bästa jag gjort, vi har ALDIG ens ifrågasatt våra pengar vems som är vems osv.

Vi betalar lån ihop, lägenhet osv osv och nu till hösten skall hon ha en ny hoj, allt går från oss till varandra. Älskar det

Det är ju toppen när det funkar så! Men det beror ju mycket på hurdana man är i ett par. Tycker jag läser om många både här och på andra forum vars partners inte kan hantera pengar, köper allt de känner för utan att tänka sig för osv. och då kan man ju behöva sätta upp lite skyddsramar. Personligen skulle jag ärligt talat ha svårt att leva med någon som inte kan hantera sin ekonomi på ett vettigt sätt, men även dessa personer blir ju bevisligen älskade och ibland gifta.

Jag tycker det är jätteskönt att kunna slå till och köpa saker till mig själv utan att behöva fråga om lov eller stämma av om maken hade tänkt köpa något just den här månaden, att kunna spara några månader för att sedan köpa något större om jag vill, välja om jag vill spara eller slösa den här månaden osv. OCH att inte bekymra mig om vad maken gör med sina pengar.

sant så sant

Vi är inte spenderare någon av oss varken på saker eller kläder så vi känner itne vi behöver fråga varandra om det är ett inköp som skall göras, vill hon göra en ansiktsbehandling för 1500:- så gör hon det, vill jag köpa nya skor så gör jag det och ingen säger något om det. Men det är för att som du säger vi köper bara när det behövs inte shoppar för skoj skull och slösar.
 Däremot var det ett jävla smusslande med hundralappar hit och dit för att kunna köpa en finare kamera till henne i julklapp, fick hålla på några månader i förberedelse för att det inte skulle bli ett för stort märkbart utag från kontot

Sålänge man hittar det man trivs bäst med så är ju det ultimat, men jag har aldrig aldrig haft ett så bekymmersfritt förhållande i pengafrågan som nu..

Ja, verkligen! Jag har haft förhållanden där min pojkvän mest sett dottern som att jag har en hund han är allergisk mot, eller som behandlat henne som ett kompisbarn. Needless to say att det inte hållit särskilt länge. 

Jag hade nog haft väldigt svårt att ha helt gemensamt, alltså även gemensamma fickpengar. Vi skulle kunna ha så, skulle nog egentligen funka rätt bra förutom att jag inte skulle gilla att inte ha den kontrollen. Nu vet jag alltid exakt vad jag har att röra mig med och vet vart pengarna går. Kontrollbehov bara.

MEN att inte behandla vanliga "vardagsutgifter" som hyra och mat osv som helt och hållet gemensamma utan där hålla på och räkna poäng tycker jag själv mest är drygt. Finns säkert de det passa för, men för mig säger det emot vad det innebär att vara i ett långsiktigt förhållande. Att ge och ta förbehållslöst. Och det är verkligen svintråkigt att känna att man bara kan hitta på saker om ens partner är snäll nog och bjuder en. Blir som att det i förhållandet byggs upp någon typ av tacksamhetsskuld, som efter ett tag verkligen, iaf för mig när jag var i den situationen, blev jobbig. Eller tänk om man blir arbetslös och står utan inkomst ett tag, och då måste "låna" av din partner för att betala hyra eller mat, eller för att kunna köpa nya skor. Njä. Särskilt inte om skulden dessutom går över på ens barn så att även de ska måsta känna tacksamhet på ett sånt sätt. Att vara tacksam är bra, men när det är för att man liksom blir skyldig det? Återigen: njä.