Hur delar man på kostnaderna?

Jag har testat två olika varianter. I ett tidigare samboförhållande så delade vi på kostnaderna proportionerligt. Alltså, säg att han hade dubbelt så mycket pengar som mig, då betalade han 2/3 av allt medan jag betalde 1/3. Det funkade rätt bra, men innebar också att det blev rätt delad ekonomi och inte jämvikt mellan oss eftersom vad vi hade kvar blev våra egna pengar och han hade mer än mig. Rättvist kanske, men inget jag trivdes med. Dels för att det var jobbigt att vara den fattiga som inte hade råd med resor osv, men också för att nästan bara han bidrog till vårt gemensamma sparande och det därför inte kändes som att jag hade rätt att säga något om hur dessa skulle användas (det var inte så, men det kändes så och det var jobbigt).

I  mitt nuvarande förhållande är alla pengar allas pengar, nästan. Jag har nu ett barn som bor med oss varannan vecka, så situationen liknar er. Men vi har inte alls delat upp vilka kostnader som går till vem, utan ser även dessa som gemensamma. Praktiskt gör vi så att vi har ett excel där det står vem som ska betala vilken räkning vilken månad, hur mycket som blir över osv. Där betalar vi helt enkelt det vi har råd med, och han har råd med mer än mig då jag än så länge varit student under vårt samboskap. Så vi betalar det som står där, sedan ser vi till att vi båda har en viss summa var till egna pengar. Just nu 1000 kr/månad. Den gäller även om en skulle bli arbetslös, då betalar den andra den liksom. Eller så dras den in för båda, ifall pengarna inte finns. 
Utöver detta har vi ett gemensamt matkonto, där den som har pengar sätter över dit, en viss summa varje månad. 
Av kvarvarande pengar delar vi upp dem mellan olika sparkonton som är bådas. Eget sparande har vi bara pensionssparande, vill man spara mer till sig själv så får man ta det får sina fickpengar. 

Det funkar väldigt bra att ha det så gemensamt! Ingen som räknar poäng, "du får betala detta för jag betalade det" eller "du får köpa mer mat för du äter mer" eller vad det kan vara. Det är gemensamt, och vi har samma förutsättningar till shoppande och så oavsett om vi har samma inkomst eller inte. Och min sambo försörjer min dotter som om hon vore hans egen. 

Ja, verkligen! Jag har haft förhållanden där min pojkvän mest sett dottern som att jag har en hund han är allergisk mot, eller som behandlat henne som ett kompisbarn. Needless to say att det inte hållit särskilt länge. 

Jag hade nog haft väldigt svårt att ha helt gemensamt, alltså även gemensamma fickpengar. Vi skulle kunna ha så, skulle nog egentligen funka rätt bra förutom att jag inte skulle gilla att inte ha den kontrollen. Nu vet jag alltid exakt vad jag har att röra mig med och vet vart pengarna går. Kontrollbehov bara.

MEN att inte behandla vanliga "vardagsutgifter" som hyra och mat osv som helt och hållet gemensamma utan där hålla på och räkna poäng tycker jag själv mest är drygt. Finns säkert de det passa för, men för mig säger det emot vad det innebär att vara i ett långsiktigt förhållande. Att ge och ta förbehållslöst. Och det är verkligen svintråkigt att känna att man bara kan hitta på saker om ens partner är snäll nog och bjuder en. Blir som att det i förhållandet byggs upp någon typ av tacksamhetsskuld, som efter ett tag verkligen, iaf för mig när jag var i den situationen, blev jobbig. Eller tänk om man blir arbetslös och står utan inkomst ett tag, och då måste "låna" av din partner för att betala hyra eller mat, eller för att kunna köpa nya skor. Njä. Särskilt inte om skulden dessutom går över på ens barn så att även de ska måsta känna tacksamhet på ett sånt sätt. Att vara tacksam är bra, men när det är för att man liksom blir skyldig det? Återigen: njä.