Svårt dilemma

Hej! Jag är helt ny här på forumet och vänder mig till er andra nu i hopp om att få hjälp med ett svårt dilemma.... för att göra en väldigt lång historia kort har jag alltid haft en stormig relation till min far, vi har alltid haft kontakt men relationen har konstant varit kantad av bråk. Under uppväxten var han inte speciellt närvarande trots att vi bodde under samma tak och det var mycket misshandel både psykiskt och fysiskt.

I sommar ska jag och m2b gifta oss och självklart är våra familjer och vänner inbjudna. Vi har fått enormt mycket kärlek och stöd av våran omgivning och allt kring bröllopet och min/m2bs relation känns PERFEKT! Allt är bra utom en sak - min pappa..... Ändå sedan jag och m2b förlovade oss har min far tjatat om EN enda sak - att få leda mig till altaret och överlämna mig. Detta har aldrig varit aktuellt då jag av personliga skäl inte är intresserad av denna tradition, dessutom känns det som att om man ska genomföra ett så hedersamt uppdrag så borde man rimligen ha varit en någorlunda bra pappa (vilket han inte har, tycker helt enkelt därför inte att han förtjänar att få göra det). Jag har alltid varit väldigt tydlig och rak med att en altarpromenad och brudöverlämnande inte kommer ske men han slutar inte tjata, han har till och med sagt att om han inte får göra detta så kommer han inte komma på bröllopet...

Jag och m2b har flera gånger räckt ut en hand för att försöka sätta oss och diskutera det här problemet med min far, senast var för ca. en månad sedan när vi bjöd in honom och min mamma på bröllopsplaneringen hemma hos oss tillsammans med mina blivande svärföräldrar. Planen var då att mina föräldrar skulle komma ett par timmar innan så att vi i lugn och ro kunde sitta ner och prata, han vägrade dessvärre komma.

Igår eskalerade hela situationen ytterligare när jag återigen försökte prata med honom om detta.. han menar att jag har gjort det "ultimata sveket mot honom" (hans ord) genom att inte låta honom leda mig fram till altaret och göra en brudöverlämning som jag lovade honom när jag var ett litet barn (jag har ALDRIG lovat honom detta då jag alltid har emot den här traditionen av personliga skäl). Det har nu nått sin spets där han säger att inte vet om han kommer på bröllopet, "den som lever på bröllopsdagen får se om han dyker upp eller inte" (hans ord). Jag blir så ledsen, frustrerad, arg och besviken och vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till...... Vår O.S.A. är senast 1 maj, ska jag verkligen behöva leva med detta tjafs och bråk fram tills dess innan vi kan ställa honom mot väggen och kräva ett svar? Ska jag behöva ta den här skiten av honom....?

Tack för att du "lyssnade" på mig...

//en väldigt ledsen blivande brud