Hjälp mig

Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas.
Jag tycker att du framförallt ska känna efter vad du vill eftersom det handlar om DIN kropp, och som du skrev tidigare så har du genomgått flera operationer och problem med cellförändringar.
Han har ju faktiskt gjort sitt val redan och det var att skaffa barn med dig. Att det sedan inte passar in i hans liv när det väl blev nåt är ju ett ansvar som han måste ta. Han visste väl att du kunde bli med barn?
Det är ett jättesvårt beslut, men jag tycker ändå att du ska bestämma dig över vad som är viktigast. Han kan aldrig tvinga dig att göra abort, men om du gör det så kom ihåg att göra det för att DU vill det och inte för att du känner dig tvungen.
DU behöver stöd just nu och han borde vara den som stöttar dig. Jag hoppas ni kan lösa det här tillsammans och att beslutet är till det bästa för er båda!
*styrkekramar*

Fast det är ju snart och inte NU han får barn, de har ju en rätt lång leveranstid. Man kan tyvärr inte jämt bestämma på månaden när som barnen kommer.

Jag skulle inte orka ta bort fostret nu och sen ta emot ett barn om några få år, i din situation. Om han vill ha barn snart, varför inte nu? Vad kommer att ändras på några få år som gör att han blir mindre vingklippt?

Det var bara spontana frågor jag får av dina inlägg, jag förstår att det virvlar en massa känslor i er båda, en del mingre logiska än andra.

Malinda,

Du verkar vara en stark kvinna och känna dig själv. En otroligt stor fördel du har!

Det enda jag vill säga dig är att om du gör abort, gör det bara om du vet med dig att DU kommer vara OK med det beslutet.

Att ha ett barn mot någons vilja är säkert jobbigt i ett förhållande, och ställer definitivt er kärlek på prov, men att göra abort pga att någon annan indirekt och finurligt hotar en att han "kanske inte stannar kvar" och att han inte kan "ta ansvar" när din kropp skriker JAG VILL ha det här barnet kan vara MYCKET mer förödande.

Då kommer du kämpa en livstid med att försöka finna frid i att förlåta dig själv och leva med din ångest. Speciellt om det visar sig att du inte kan få barn igen, och jag gissar att ert förhållande inte lär må bättre av det. Vem kommer du i så fall klandra för barnalösheten?

Jag menar inte att skrämma upp dig. En abort behöver inte alls vara fel, men var säker på att DU fattar beslutet för DIN skull.

Bamsekram till dig i din svåra situation!
Ta hand om dig! Älskar han dig så stananr han kvar.

Jag har varit och pratat med en kurator nu och han följde med mig. Efter att han lugnat sig så tyckte han självklart att han skulle följa med. Trots att vi inte lyckats prata och nått varandra innan, och situationen var så himla tuff på vägen dit, det kändes som mitt hjärta skulle explodera av sorg, att ens behöva gå igenom detta med honom. Efter samtalet känns allt lugnare och bättre. Det var en fantastisk kurator som verkligen lyssnade på både mig och min sambo och som fick oss att verkligen lyssna på varandra.Efter att vi kommit hem har vi faktiskt pratat med varandra, och han vill vänta ett tag och känna efter lite mer, det är inte längre helt självklart att han vill att jag gör en abort. Jag får ett hopp i mitt inre och det känns lite lättare, jag önskar så innerligt att han också känner att han kan fixa det här med mig samtidigt så är det så jobbigt att nu gå och vänta och undra. Vi har ett till samtal om en och en halv vecka, och jag får kämpa mig igenom detta nu. Det är inte lätt, men jag försöker verkligen att klara av dagarna. Solen skiner ute det är vårsol och jag borde få känna mig så lycklig jag vill verkligen. Jag kommer att fixa det här också vad som än sker, jag bara måste. Tack alla ni som stöttar och skriver så fina saker till mig. Det betyder mycket för mig i en sådan här situation.

Kramar
Matilda

Vad skönt att ni kommit igång, att ni kan prata med varann lite mer.

Vad hemskt. Men skönt att det verkar gå åt rätt håll nu! Vill bara skicka en kram och hoppas att allt löser sig!!

Idag har vi fattat vårt beslut...Min sambo kom hem och sa att...hur korkad får jag bli? Det är klart vi skall ha barn nu, jag skulle väl äldrig kunna utsätta dig för något annat det fattar du väl. Han var som helt förändrar, verkar som han bara måst ha smält alltsamman en chock av något slag, och nu bara...jag visste inte om han var allvarlig men det är han verkligen. Nu är han sitt gamla fina jag igen, han pussar mig på magen och verkar nu mest bara vara lycklig över hela situationen. Kanske har jag en skizofren pojkvän, eller så är män sådana...Jag älskar honom dock och jag är så innerligt lycklig över att kunna känna att nu...nu ska vi ha vårt barn, verkligen. Jag känner med hela kroppen...allt är bara...från att varit ett nattsvart töcken till enorm lycka. Så underbart...Tack alla som stöttat mig på dessa sidor. Jag är så tacksam...

Vårkramar Matilda

Åh, vad glad jag blir!!!!! Jätte skönt! Grattis! Lycka till med graviditeten & Ert förhållande!

KRAM

YES!!!
Grattis och lycka till i fortsättningen!

Heja! Heja! Grattis! Nu kan ni fundera ut gulliga namn på bäbisen och prata om barnuppfostran och mysa.

Tror han plötsligt blev lite skraj bara, inte för att det inte är nåt han vill, utan för att han blev tvungen att ta nästa steg i livet innan han var beredd.

Jätte skönt att det löst sig för er!

Tycker det låter lite mysko att prata jätte länge om barn och verkligen gå in för det, att du slutar med p-pillren och allting och sen bara vill han inte?!

Nä tur att han tog förnuftet till fånga! :) Det kommer bli kanon! Han blev nog bara lite ställd och chockad kanske...

Oh, jag blir sa glad att hora att allt loste sig! Stor kram till dig!

Jag maste saga att nar jag forst laste ditt inlagg blev jag sa forb*nnad pa honom och tankte en del elaka tankar om din karl och om man i allmanhet. Men sa hande nat i helgen som fick mig att inse hur komplicerat det kan vara:

min man och jag har planerat barn 'lite lost' ungefar som ni, dvs tyckt att det 'nog' ar dags snart osv... sen var min mens sen i helgen och jag fick totalpanik! Helt plotsligt var det inte 'en vacker dag' utan 'har och nu'! Och jag tankte faktiskt en sekund att "kanske vore det enklare att gora abort nu sa vi kan planera det lite battre senare i ar". Helt knappt - jag som velat ha barn hur lange som helst!

Nu kom mensen i morse sa det ar ok, men jag forstar inte varfor jag ens tankte tanken pa abort - det ar ju ingenting jag *vill* gora egentligen?
Sa nu inser jag att din karl kanske ar lite som jag, fick panik over det okanda och nya bara.

Kram pa dig! :)

Oj så skönt att det gick bra! :)