Traditionella könsroller (långt)

Tack snälla ni.

Vi hade en lista förut, faktiskt, som funkade rätt bra. Men så flyttade vi, och fick en trädgård och en hel massa annat att ta hand om som inte fanns med på vår lista, och då föll den i glömska...

Ska nog sätta mig ner ikväll och påbörja en ny.
Jag föreslog en gång att vi skulle skriva ner vad var och en gjorde, men det ville han inte alls (han insåg nog vad resultatet skulle bli...).
Usch, nu låter han som värsta mansgrisen, så farligt är det inte.

Det jobbiga är ju att det är så mycket småsaker, som var för sig låter väldigt töntigt (typ "jag blir så less på att jag måste vara den som håller reda på när soptunnan ska tömmas hela tiden"), men som sammantaget blir till problem för mig.

Jätteskönt att få skriva av sig lite, nu känns det bättre. Tack. :)

Den där ;) skulle inte vara där.

Jättebra reflektioner Scarlett. Jag inser ibland hur lik jag är min egen mamma, på gott och ont...
Livet är en kompromiss, man får inte alltid precis som man vill. Och jag är ju själv en stor del av problemet, som gnällande gör det han borde göra, i stället för att vänta ut honom.

Gerda, jag tror du tolkar mig lite väl hårt. Han är en underbar man min sambo, han behöver bara lära sig att se skiten och prioritera upp sånt som behöver göras.

Jag ska nog få ordning på honom. :) Är på bättre humör nu än i morse, märks det?

Hoppsan, bytte dator och fick annan signatur...
"kristinq" = "Lycklig?".

Ledsen för ev förvirring.

Visst är det en stor del av problemet att man hellre gör det som behöver göras och gnäller, än att det inte blir gjort alls. Och det är ju där JAG måste ändra på mig. Ibland är jag också jättebra på det. Låter disken stå tills sambon till slut reagerar. Det brukar kunna ta två veckor, så det är inte alltid tillämpbart (inte så kul att ha gäster när man har ett diskberg i köket...). Men när han till slut ser all disk och inser vad det beror på, då fattar han faktiskt... Ett tag iaf. ;)

Och visst vet jag att uppmuntran funkar mycket bättre än tjat, men ibland är det svårt att vara uppmuntrande när han gör någonting en gång, som jag annars gör varje dag, utan minsta uppmuntran... Ibland känns det mest som ett himla daltande...

Tyvärr är det nog så att det i många förhållanden ser precis likadant ut idag som för 40 år sedan. Vi är ju trots allt uppfostrade av våra föräldrar, och har hela livet sett och lärt oss av deras förhållanden.
Det är därför det är så otroligt viktigt för mig att försöka få ordning på det här innan vi börjar fundera på egna barn...

Jag ska kolla upp Vardagsfeminism!

Maria A: I hans lägenhet var det sällan jättestökigt, men aldrig riktigt ordentligt städat heller. Han är rätt påhittig och löser det mesta på lite egna sätt. T ex använde han väldigt sällan riktigt porslin, han dyrkar än idag papperstallrikar. Dessutom äter han i princip alltid färdigrätter när jag inte är med, vilket inte heller genererar disk. Han är rätt duktig på att gömma undan skit, vilket betyder att det ser städat ut, men drar man ut en låda kan den vara överfull med papper, pryttlar och apparater. Han tycker att det är städat, jag blir lätt neurotisk...
Så såg det ut då, och så ser det ut nu.

Hahaha, Galenpanna, känner verkligen igen städbeteendet... Råkar man titta bakom en stol när han har städat hittar man nästan alltid en lång dammkorv (vi har katt), men det kan han inte aaalls förstå, han har ju dammsugit! ;)

Nu ska jag ut och njuta av sooolen! :)