Funktionshinder

Raggarhaver:
Är det något som påverkar ert liv tillsammans mycket? Sambon och jag försöker leva "som alla andra", med varierande resultat.

Raggarhavre:
Ja absolut. Och folk tycker synd om en. Det kan vara rätt jobbigt. Att det måste vara jobbigt för mig att alltid köra, till exempel. Men hade det varit två seende personer där bara mannen hade haft körkort hade ingen sagt något.

Men jag tycker inte att det påverkar vårt gemensamma liv så mycket. Vi har konflikter som alla andra, men också jättemycket som är bra. Det är mest i kontakt med andra, som ofta inte vet hur de ska reagera, som det blir en grej. Att de pratar med mig, när det är honom de ska prata med, men är rädda för att närma sig honom eller göra fel, eller nåt.

Jag kan tycka att vi i mycket har bättre förutsättningar än många andra, eftersom vi måste vara mycket tydliga med varandra. Jag kan inte himla med ögonen och förvänta mig nån effekt av det, eftersom han inte ser det. Vi tvingas prata och ta konflikter direkt. Och eftersom vi inte kan kolla läget med varandra genom blickar måste vi vara fysiska med varandra även när vi är med andra. Det räcker med en handtryckning, men det hjälper att hålla kvar den fysiska känslan för den andre.

Däremot var den första anpassningen till varandra, den som man gör med alla, funktionshindrade eller ej, mer drastisk än annars. Jag kunde inget om blinda, om punkt eller nåt. Så det har varit att lära sig. Jag tycker att det är fantastiskt spännande!

Det är verkligen helt sant!
Men jag kan ibland känna mig väldigt kluven i min egen roll också. För eftersom sambon behöver hjälp ibland, typ ta mat när vi är borta, hjälp med orientering på nya ställen eller tolkning av filmer så har jag svårt att veta var gränserna går. När går jag från att vara flickvän till att vara assistent eller ledsagare? Nu är det inte så stora saker, men det finns situationer när det kan bli jobbigt för oss båda. Om vi är ute på stan och blir arga på varandra vill jag inte att han ska ta i mig, men det måste han ju av förklarliga skäl. Då har jag jättesvårt att balansera min egen integritet och hans behov. För han slutar ju inte vara blind bara för att vi bråkar, lixom. Är det någon som känner igen det?