Treårskris

Tja, det beror ju helt på hur man är som person. Jag är en pratperson och tror på att kommunikation löser "allt" (nästan...). vad sägs om kommunens familjerådgivning. Kostar bara typ 150:-/gång.

Men, å andra sidan om man inte är en prattyp och kanske t.o.m. lite_trött_ på att höra den andre, så kanske det är en bra idé att vara ifrån varandra lite för att få perspektiv, kanske sakna varandra lite och_sedan_gå i terapi ...för det som ni bråkar om kanske behöver redas ut?

Hejsan !

Jag tror att grunden är att man bestämmer sig för att detta är människan jag tänker leva med och att man ALLTID kommer att lösa alla problem... (klart det är skillnad om man blir misshandlad eller så)
Separera är egentligen ingen lösning eftersom man bara skjuter problemen framför sig och det är ändå grejer man behöver gå igenom. (Lösa)

Det kommer ni att göra.

Det viktigaste är att man ser till att prata med varandra fast det känns meningslöst och jobbigt för då vet man i allafall vad man ska jobba på....Viktigt är oxå att man inte anklagar varandra för saker utan att man själv tar ansvar för det som man själv gör.

Nu är inte jag nån expert men jag detta är vad jag tror och lever efter själv.

Älskar man varandra så kan man gå igenom eld och vatten och inga problem blir då för stora för att lösas.

//En som gått igenom eld och vatten!!
LYCKA TILL !!!

Hej igen,
Kan varmt rekommendera en bok som heter Evig Kärlek på 60 minuter med Rob Parson...skriver lite ur bokens innehåll här...

♥ Ofta är det dendär känslan av isolering, den mask vi så länge burit och sagt: "Tack, bara fint", som med tiden dödar kärleken.
♥ Orsaken till att äktenskapet är dött är ofta dold - de har helt enkelt slutat prata med varandra.
♥ Hur kommer det sig att du kan sitta och prata med någon från jobbet i en timme men har så svårt för att prata med mig i fem minuter?
♥ Vi kan lära oss att känna igen mönstren, minnena som smärtar, fördomarna - sådant som vi bär med oss som kan beröva oss kärleken idag.
♥ Segern är vanligen inte alls så betydelsefull som den verkar vara
♥ Man inser inte vilket bra minne man har förrän man gör sitt bästa att glömma något
♥ Förlåtelsen känner smärta men håller inte kvar den.

KRAMIS

Jag tror inte heller på att separera för ett tag. Klarar ni inte av att bo ihop nu, så är väl inte sannolikheten så stor att ni kommer göra det sedan heller?

Däremot kan det ju vara idé att göra saker för er själva (träffa egna kompisar, ha egna intressen osv). Ibland kan det ju vara så att man har umgåtts för mycket och faktiskt behöver distans till varandra. Men att flytta ihop låter lite väl drastiskt tycker jag (om man nu inte är en "särbotyp" ).

Jag själv vill gå till botten med problem som uppstår, och skulle se det som att "lägga problemet på hyllan" genom att flytta isär, även om det bara skulle vara tillfälligt. Det finns oftast en anledning till varför det uppstår gräl, exempelvis missförstånd m.m.

Jag är också inne i 3 årskrisen nu. Vi bara bråkar och jag har hittat en ny lägenhet dit jag förmodligen kommer att flytta i februari, men det känns ändå inte helt rätt. Vi älskar ju varandra, men vi bråkar för mycket och jag VET av erfarenhet sen tidigare att särbo-livet inte räddar nåt förhållande, eller väldigt sällan. Det bara förlänger det som redan är dåligt. När man bor ifrån varandra så saknar man varandra mer och tror plötsligt att man aldrig kan leva utan den andra, men man lurar sig själv. Jag tror att om man inte kan bo ihop så är det inte lönt, eller om båda är överens om att alltid ha ett särbo-förhållande. I mitt fall är det helt fel att hålla på att hatta fram o tillbaka som jag gör. Detta är andra gången jag flyttar ifrån och tror att det kommer att hjälpa att bo ifrån honom ett tag. Jag borde bara avsluta det hela eller ge ALLT

Jag tror definitivt ni kan komma närmare varandra om ni flyttar isär en tid. Men det löser inte allt. Ni kommer nog bara komma underfund med om ni VILL vara tillsammans. För problemen råder jag er gå i parsamtal.

jag och min man har flyttat isär ett par gånger (vår kommunikation fungerar inte riktigt, men vi jobbar på det och det har blivit bättre). Vi går också i parsamtal när det behövs... Allt eftersom blir det bättre och bättre.

Kom bara överens om vilka regler som gäller den tiden ni bor isär. Är ni ihop eller gör ni slut? Gör ni slut och ni skulle ta upp förhållandet igen, vad gäller då? (om tex någon haft någon annan under uppehållet) etc etc...
Det är jätteviktigt att ni är ärliga mot varandra om vad ni vill och accepterar att den ena inte vill träffas alltid etc... Skitsvårt i praktiken!

Kan ju säga såhär om mig och min man:

Vi har varit ihop i 6½ år, flyttade ihop efter bara några månader, har flyttat isär två gånger (under dom två-tre första åren), gifte oss i feb -04 (hemligt), väntar barn och planerar bröllop för släkten i juli -06...

Så det kan gå

Lycka till hur ni än gör.

Långt brev.......
Ett hjärtligt tack till alla kloka svar, det kan verkligen behövas ibland. En god fortsättning förresten på det nya året vad det nu kommer innebära.Tråkig början med Asienkatastrofen dock. Gällande mitt och min sambos förhållande så tror jag fortfarande att jag befinner mig i en treårskris, snart 3,5 årskris. Jag velar fram och tillbaka, och det är väldigt frustrerande att aldrig riktigt komma fram till den bästa lösningen. Ena stunden skulle jag flytta, jag hade en lägenhet på g, men i nästa skulle jag stanna och nu igen så känner jag att det skulle vara skönt att bo själv ett tag men att vi fortfarande är tillsammans men att vi börjar om från början igen och data, vet inte om det är den bästa lösningen. Min sambo gillar inte detta då han förlorar på det ekonomiskt men just nu känns det som om jag inte har något val, håller på att explodera av frustration. Och allt vi gör här i livet kan inte ge något annat än erfarenhet, vilket förhoppningsvis leder till att man blir visare. Fortsätt gärna att skriva ni anar inte hur mycket det hjälper mig och det är även roligt för mig att kunna hjälpa andra. Att man får vädra av sig lite. kram Nikki

Jag lät mitt ex flytta och ångrar mig inte. Ett par kämpar på väldigt länge och när man ger upp ja då är det dags. Det är skillnad om man har barn. Tänk dig in om du skulle skaffa familj med din sambo. Hur tror dú det kommer att gå? Fundera. Jag själv tänkte tanken och han fick flytta. nu är jag singel och lägger mig i andras förhållanden;0) Men när jag var i den grå dimman önskade jag stöd av en sådan som mig själv;0) Vänta inte för länge. Ångrar du dig och kanske din sambo blir ni ihop igen;0)

Jag pendlar också fram o tillbaka hela tiden. Ena dagen ska jag flytta till min egen lght, medan jag i nästa bara vill att allt ska ordna sig och han är likadan. Hur kan kärleken vara så svår? Nu går det mer o mer åt hållet att jag flyttar, men jag vet inte om det är rätt. Hur ska man veta?
Man söker alla möjliga råd; har spått mig, går till psykolog etc, frågar här på nätet, men jag vet inte själv. JAg VILL ju inte förlora honom, samtidigt som jag vill gå vidare i livet.

Finns det någon anledning till att ni bråkar så mycket (något speciellt ni bråker om) eller går ni bara och irriterar er på varandra i allmänhet?

Ciccina,
Jag känner absolut igen mig i ditt svar. Efter ha varit tillsammans i åtta år, så har vi nog båda kommit in lite i en livskris när man börjar ifrågasätta livet och allt som har med det att göra. Men det har även varit mycket bråk mellan oss. Pengar, hans familj och uppdragna gamla bråk.....För varje bråk så blir det värre och värre och sen svårare att komma närmre varann igen. Vad som är svårt att veta är om det är för att vår livssituation är som den är och att omständigheterna gör att vi gnatar på varann. Eller om vi kanske inte är lyckliga med varann och bara har svårt att erkänna det. Men hur vet man....Jag är ju rädd att vi släpper varann och sen märker att det kanske var hos mig problemet låg och nu är det för sent att gå tillbaka. Det är jobbigt att se hur kärleken rinner en hur händerna helt plötsligt. Telefonsamtalen blir allt mer sällan, konversationerna har börjat trappa ned, rutinen börjar bli trist. Det är verkligen sant att man måste jobba på att vara gift, men hur mycket?