Att vara den andra kvinnan *Väldigt långt*
Igår gick jag igenom olika inlägg här på BT och läste många olika intressanta och sorgliga berättelser. Många av dessa handlade om otrohet och hur skribenten (oftast en kvinna) var bitter och arg på den andra kvinnan. När jag sedan gick och lade mig, så kom jag ihåg något från mitt förflutna - jag har varit den andra kvinnan. Jag ville bara skriva in här och berätta hur det är att vara i den positionen och varför jag tycker att den bedragna kvinnan alldeles för ofta är besviken och arg på helt fel person.
Jag var 15 och väldigt mogen för min ålder. Jag ville absolut inte dejta killar i skolan - inte ens i gymnasiet - utan riktade mig mer mot manliga lärare och andra vuxna män. På den tiden chattade man ofta på internet och tjejer gjorde det i grupper och sökte efter en internetflirt konstant. Jag satt en kväll ensam och chattade på ett forum. Plötsligt fångade en man min uppmärksamhet - och vips hade vi chattat i flera timmar utan att jag lagt märke till hur tiden rullat på. Timmar blev dagar, dagar blev veckor och veckor blev månader.
Rätt snart efter vår första möte började vi prata i telefon - han reste mycket i sitt arbete, så oftast ringde han på väg till eller från jobbet. Han var 23, hade ett välbetalt jobb, hade en alldeles underbar lägenhet och han var för mig Mr. Perfect. och pratade hela tiden om hur han längtade efter den rätta tjejen - och då och då underströk han att den tjejen var jag. Jag föll pladask för honom, jag var kär för första gången i mitt liv.
Varje dag skickade vi frenetiskt e-post till varandra. Minst en 15stycken per dag blev det. Vi formade en drömscenario för oss två: Ett fint hotellrum i staden där jag bodde, en skumpa flaska, jordgubbar, choklad och en bubbelpool. Han skickade choklad, rosor och till slut små gåvor hem till mig. Mina föräldrar var ju inte allt för förtjusta i det hela - att deras 15-åring fick presenter från en "Mystery man" - inte så populärt helt enkelt.
Och när vi sedan efter några månader började träffas, så var jag i himlen. Vi träffades inte så ofta, då vi hade ett avstånd på 30mil mellan oss. För ett par dagar i varje månad var jag i himlen och blev behandlad som en drottning. Jag gick på klubbar med honom och vi fick alltid "special treatment" - allt var så perfekt. Jag skulle ha gjort vad som helst för att hålla detta vid liv. Jag var den enda för honom och han var den enda för mig. Perfekt!
Efter 1½år fick jag ett argsint meddelande till mitt e-post. Där skrev han att han absolut inte ville ha något med mig att göra. Han vädjade till mig att radera honom ur mitt liv och glömma allt som varit mellan oss. Jag var i total chock. Mitt hjärta brast totalt och jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Så ett par veckor senare fick jag ett brev med posten. Där skrev han att han älskade mig och bad om förlåtelse för all smärta som han orsakat - han förstod ifall jag inte längre ville ha honom, men han ville att vi åtminstone skulle vara vänner. Såklart svarade jag att jag givetvis älskade honom - men vår kontakt blev mer sporadisk och då jag började gymnasiet fick jag andra intressen. En vacker vårdag skrev jag ett "Hej! Hur är det?"-brev till honom. Konstigt nog fick jag inget svar. Jag hade skrivit in i brevet mitt nya e-postadress.
En vecka efter att jag skickat brevet fick jag ett meddelande till min inkorg. En mycket hotfull tjej (!) skrev till mig att hon skulle döda mig ifall jag skickade brev till hans fästman något mer! Jag fattade ingenting, utan svarade på detta att hon måste ha skrivit till fel person eller något. Hon berättade för mig då att: hon och min Mr. Perfect hade varit förlovade i 3år och att hon inte tänkte låta mig stjäla honom från henne.
Jag hade ingen aning om att den här killen redan hade en tjej - hade jag vetat det, då hade jag aldrig påbörjat något sådant med honom.
Här fick jag ett hot från en tjej som jag inte visste något om. Den här tjejen verkade vara helt hysterisk och skylla allt på mig. Jag kände mig minst lika sårad som denna tjej, men hon verkade inte förstå att det var mannen som bedragit oss båda. Jag gav genast all skuld på detta till mannen som gjorde detta mot oss. Men i och med att tjejen inte ville ge med sig, så bestämde jag mig också för att bli bitter mot henne. Jag önskade livet ur henne också.. men insåg rätt snart att jag kanske hade tur som "bara" hade varit en distanstjej för den här mannen, istället för att leva tillsammans och vara förlovad med honom. Så jag tyckte väl helt klart att tjejen och den här mannen förtjänade varandra.
Jag kan fortfarande idag känna ett stick i hjärtat efter detta. Jag funderar än idag när jag läser berättelser som liknar min: Varför är tjejen/sambon/frun alltid så förbaskat ilsken och sur på den andra kvinnan? Varför ger man sig inte på mannen istället?