Nån som har eller haft gallsten?

Här är en till med gallproblem..
Har legat inne på sjukhuset i två dygn denna veckan för en misstänkt inflammation.. Dock blev jag bättre av mig själv och fick åka hem istället för att opereras, operationen blir en planerad istället någon gång i vår. (Har en halvfull gallblåsa med stenar.)
Det är jättejobbigt, men ännu jobbigare blev det när jag frågade läkaren vad jag kunde äta. Enligt honom är de här påståendena om fet mat och äpplen bara en myt - olika människor tål olika mat (kanske därför vi i denna tråden har fått höra så himla många olika saker som man inte "bör" äta) - och att man därför får prova sig fram! Hur kul är det? "Jaha, nu provar jag att äta lite potatis - sen får vi se om jag får ett anfall lite senare idag. Annars kan jag nog fortsätta att äta potatis.." (Däremot sade han att det är oftare fet mat och olika frukter som folk inte tål än annan mat..) Usch, man vill ju aldrig vara med om ett anfall igen - jag brukar säga till folk att det är värre än förlossningen, för det är det verkligen!

Men en annan sak som jag fick veta av läkaren, som jag tänkte kanske kunde hjälpa er också:
För varje gång jag får ett anfall och åker in till akuten flyttas jag upp på prioriteringslistan. Dvs om jag inte får fler anfall kommer jag opereras innan sommaren. Men om jag får fler anfall och åker in till akuten för att få hjälp så kommer jag få högre prioritet och därför opereras tidigare. Ju fler akuta anfall, desto kortare tid innan planerad operation genomförs!
Så mitt råd till er är att åka in till akuten för minsta lilla problem med gallan! Vi får ju trots allt frikort snabbt, så det är ju ändå "gratis" att vara "stamkund" på akuten..

Jag har en liten fråga som jag hoppas på att någon kan svara på:
Hur lång tid efter en måltid dröjer det innan ett anfall startas (på ett ungefär)? Jag måste ju veta så jag kan räkna ut vilken slags mat det var som startade anfallet, om det kommer på kvällen och jag har ätit flera mål under dagen..

Men logisk sett borde det väl ta längre tid än en timme, för det är väl först när maten kommer ner till tolvfingertarmen som gallan kallas in? Och dit kommer väl inte maten på bara en timme?

Miss Luxor: Har du någon aning om vad för mat det har varit som orsakat dina anfall?

Än så länge vet jag inte, för första gången jag fick anfall fick jag det efter att bara ha ätit frukost (den gamla vanliga som jag alltid äter..). Sedan kände jag mig jättehungrig vid lunchtid och gjorde snabbt en måltid bestående av potatismos från dagen innan och stekt köttfärs..
Men sedan blev jag inte mindre hungrig efter att ha ätit, och fick dessutom ont i "mellangärdet" och ryggen, och när det bara blev värre så åkte jag in till akuten vid nio-tiden på kvällen.. Det visade sig som sagt att det var gallstensanfall, så den extrema hungern var i själva verket början på anfallet..

Gångerna efter det har jag missat att ha koll på vad jag ätit..

Senaste gången var samma som första gången, jag åt samma frukost som alltid och anfallet smög sig på under dagen - jag kände mig hängig och hade lite diffus smärta i magtrakten. När jag väl hade insett att det var ett anfall hade det gått flera timmar, och av den anledningen (eller någon annan) så hjälpte inte de diklofenak jag tog (tog då maxdos), så det var bara att åka in till akuten igen (fick därför narkotikaklassat smärtstillande för att slippa anfallet).. Men jag blev aldrig riktigt bra efter det anfallet och åkte in till akuten igen efter två dygn. Då blev jag inlagd för misstänkt inflammation.
Men ultraljudet visade ingen inflammation och jag blev bättre av mig själv, så jag fick åka hem efter ytterligare två dygn. Det var 1½ vecka sedan, och mina blodvärden är fortfarande förhöjda, och jag är trött och hängig, men trots allt överlever jag..
Operationen blir någon gång innan sommaren, då jag har halva gallblåsan fylld med stenar!

Nu skriver jag matdagbok för att få reda på exakt vad jag har ätit och när jag får anfall - så jag kan räkna ut vad jag inte tål. Det känns rätt skönt att kunna ha full kontroll på vad jag klarat att äta innan, för det är ju bara att gå igenom den senare och se allt jag kan äta utan att få anfall, och därför veta exakt vad jag kan leva på..

Jo, mina anfall börjar alltid med "hunger" och illamående.. Nu är ju inte smärtan lika diffus längre, nu sitter den till höger i mellangärdet, men första gången var det svårt att lokalisera den..
Jag är fortfarande öm i mellangärdet - gallblåsan - men så lite att jag klarar mig utan smärtstillande.. Men det känns ungefär som om jag har en svullen, öm "tennisboll" innanför höger revben som trycker mot revbenen.. Men däremot känns det inget annorlunda vid olika tider på dygnet..

Det där med smärtan vid anfallen tycker jag är väldigt speciellt.. Jag har försökt förklara det för läkare och familjemedlemmar, men jag vet inte om de fattar.. För vanligtvis när man klämmer sig eller gör sig illa eller har ont öht så finns det alltid _någon_ konstig rörelse eller ställning man kan inta för att smärtan ska kännas lite mindre!?
Men vid mina gallstensanfall har jag inte kunnat hitta någon som helst lindrande position! Det gör det tusen gånger jobbigare att stå ut med smärtan! För till och med under förlossningen blev ju smärtan lättare att leva med om jag rörde på mig, och därför gör jag det även vid ett gallstensanfall, men man blir ju så förtvivlad när det inte hjälper!

Nej, det blir inte värre när jag rör mig, och så här har det känts sedan jag låg inlagd.. Då konstaterade de ju med hjälp av ultraljud att det inte kunde vara inflammerat, då "väggen ej var uppsvullnad".. Så jag får väl lita på det, och vänta tills de opererar mig.
Jag påpekade även då till läkaren att det var ömt, men han bara vimsade så jag tyckte inte jag fick något riktigt svar. Han var stressad, så jag kände att jag inte ville uppehålla honom för länge heller..

Hmm.. jag vet inte jag.. det var nog en av de värsta upplevelserna i mitt liv att vara tvungen att ligga inlagd! FY! Och så här öm var ju jag när jag åkte in sist, då när jag blev inlagd, och när jag åkte hem var jag lika öm..
Men skillnaden var att när jag blev inlagd hade jag ca ½ grads förhöjning av temperaturen och var riktigt hängig och trött..
Nu mår jag bra, har ingen feber och orkar det mesta - det är bara det att jag är öm. Så jag känner mig inte sjuk, och kan till och med leva med det här (åtminstone ett tag), men självklart åker jag in om det snabbt blir sämre, eller över huvud taget om det blir sämre!
Jag har försökt få tag på operationsplaneraren för att få boka in en tid för operation (det ska bli skönt att ha ett datum att sikta in sig på!), men hon svarar inte på sin telefontid!

Huuuu!
Ska opereras på måndag!! Fy, vad läskigt.. men skönt att få det gjort!
Ringde till operationsplaneraren, och hon gjorde ett superjobb när hon lyckades hitta en läkare ca 10 mil bort som kunde göra operationen redan nu!
Men, usch, vad rädd jag är!

Jo, jag vet, men rädslan sitter i maggropen i alla fall!! Tycker det är så läskigt med sjukhus, operationer osv över huvud taget.. men jag slipper väl förhoppningsvis fler anfall nu då, när jag trots allt har klarat mig så här länge!

Nu är jag opererad!
Idag är smärtan inte lika farlig som igår, så jag orkar sitta här.
Vi åkte 10 mil till sjukhuset för operationen, och fick därför åka kl 06. Väl framme fick jag lämna blodprov och byta om till operationskläder. Fick kanyl i armen och rullades nästan direkt in på operation. Strax efter sövdes jag (maken fick tyvärr inte vara med där).
När jag vaknade (där fick maken vara med!)hade jag inte så särskilt ont, men jag var yr och trött. Men flera gånger började det göra ont, så jag fick smärtstillande genom kanylen.
Ca 2 timmar efter uppvaket fick jag kliva upp och byta om. Då blev jag bortkopplad från dropp och övervakningsutrustning, och jag fick testa att äta lite.
Det gick bra. Däremot ville de att jag skulle kunnat kissa innan de släppte hem mig, men min kropp var oerhört långsam, och jag hällde i mig massa dryck för att kunna kissa, men den låg retsamt kvar i magsäcken och kom först efter flera timmar ner i kissblåsan!
Fick prata med läkaren, och allt hade gått jättebra. Inga stenar i gången, och inga komplikationer. Sjukskriven i en vecka, då inga lyft får ske. Efter en vecka återgår livet nästan till det normala (jag får till och med bada då!), och efter ett par veckor kan jag börja motionera igen (dvs rida).
Spydde sedan en gång pga alla läkemedel mm men blev nästan direkt bra igen. Först kl 18 kunde jag kissa, och fick då åka hem. (Hade fått åka mycket tidigare om jag kunnat kissa tidigare.) Men då kom all vätska ut i kissblåsan, och jag kissade sedan hela kvällen. Hade svårt att kissa (tydligen pga sövningen av någon anledning), det kom bara droppvis och jag hade svårt att tömma blåsan hela natten och nästa morgon. På eftermiddagen kom det igång normalt igen.
Jag lever nu på Panodil och Voltaren 3 ggr per dygn, och jag mår bäst någon timme efter att jag tagit dem, och sämst runt tiden när jag ska ta nya "piller".
Har ont i sidan som ett extremt håll, och när jag sträcker huden svider det i såren. Det är fyra sår. I höger sida två små (ca 5 mm) precis bredvid varann, i naveln ett större (ca 2 cm) - det är det som gör mest ont - och sedan ett mellanstort mitt i revbensbågen, strax under brösten. Det gör mest ont där gallblåsan suttit, men inte som ett anfall, utan snarare som håll..
Det är svårt att sova, kan bara ligga på vänster sida och ibland på rygg. Igår kväll hade jag som mest ont, men i natt har det klingat av betydligt, och jag är som sagt mycket piggare - exakt 2 dygn efter operationen.
Jag får duscha, och om en vecka får omslagen tas bort, och jag behöver bara ha på plåster över såren. Stygnen försvinner av sig själva.
Jag ska vara lite försiktig med sådan mat som kan ge anfall i vanliga fall, för tydligen kan gallgången fortfarande reagera som att det finns stenar i den..
Om en månad får jag börja prova även med "högriskmat".
I övrigt mår jag bra, men det är så oerhört trist att bara sitta still när hjärnan är pigg som en lärka, i motsats till när man är sjuk..
Hoppas ni får opereras snart, för helt klart är det värt den här smärtan för att bli av med anfallen (tror inte ens att denna smärtan är hälften av den smärtan vid ett av de värre anfallen jag haft!)..
Lycka till!