Nån som har eller haft gallsten?

Här är ännu en som haft gallstensproblem. Opererade bort gallblåsan i nov -04 (rätt nyligen alltså). Fick troligen stenar under graviditeten och fick några anfall under förra året. I november fick jag ett anfall som inte gick över. I sex dagar kunde jag inte äta något eftersom till och med vatten satte igång anfallet. Åkte in och ut på akuten några gånger för sprutor och dropp och hade tydligen väldigt tur för jag blev "halv akut" opererad, samma vecka. Anledningn att anfallet inte gick över var för att en sten fastnat vid utgången till tarmen. Operationen var titthållsoperation så jag återhämtade mig rätt snart. Ang. rädsla för operation, be om lugnande (var ett vrak innan men efter pillret granskade jag intressant operationssalen ) Det sista anfallet kom efter att jag ätit mjölkchoklad. De andra vet jag inte riktigt men troligen fet mat. Till mig sa de att jag skulle undvika ärtor, äpplen och ägg. Nu äter jag allt och har inte haft några känningar alls men lite nervös blir jag när jag läser hur många som haft återfall/känningar. Jag hoppas att du får din operation snart för trots operationsskräck var det tusen gånger bättre än att få anfall i tid och otid.

Miss Luxor:
Har ätit semlor, godis, chips, Mc Donalds...ja allt (utom mjölkchoklad=psykisk spärr) efter operationen och har inte kännt något.

Jag lider med er. Har ju den nästan veckolånga smärtan i färskt minne...att inte kunna/våga äta är hemskt. Jag gick ner tre kilo under veckan. Efter operationen åt jag ett torrt kycklinglår och ris (sjukhusmat) och än idag vattnas det i munnen på mig vid tanken på den, för såååå gott var det med mat efter den ofrivilliga svältkuren.

När jag hade anfall hjälpte det lite med vetevärme på det onda.

De var verkligen en mardröm för första anfallet kom när min son var en månad och jag var tvungen att amma honom (cirka 15 minuter) under anfallet eftersom han skrek så förtvivlat...usch...ryser fortfarande vid minnet.

Så skönt att det är över och därför önskar jag ALLA en operation för det är värt det!!!! Krya på er!

Mina anfall varade cirka 3 timmar förutom den sista (i november) som började på en söndag. På måndag och tisdag var jag på akuten på torsdagen lades jag in och opererades på fredagen. Jag fick ju operationen bara för att anfallet inte gick över och jag inte kunde äta eller dricka (och ammade min son). En sten satt fast vid utgången till tarmen (vilket var anledningen till att det inte gick över) och den fick de ta genom att föra ner en en kamera ner genom halsen (fast jag var sövd då) så det var en lite mer komplicerat ingrepp än normalt. Första anfallet var i maj -04 och operationen alltså i nov -04. Jag har fått höra från läkare att jag hade "tur" som blev opererad så fort.

Ett litet inlägg om medicinen. Voltaren gör att gallgången "slappnar av" och därför är det lättare för stenen att passera. Det är i alla fall så jag fått det förklarat för mig.

För mig kändes det så under veckan då jag hade en sten som satt fast. När jag inte åt kändes det så, och när jag åt gjorde det riktigt ont. De andra gångerna när anfallet gått över var det som det aldrig hänt. Säkert att ni inte har en sten som sitter fast?

Miss Luxor:
Ditt senaste anfall låter som mitt sista. Jag mådde rätt bra på förmiddagen, men ju längre dagen skred och jag var tvungen att äta desto mer ont gjorde det. Jag fick ont även av att dricka vatten.

Smärtan var koncentrerad till mellangärdet och sidan (midjan) och under bh-bandet på ryggen. Jag hade aldrig någon feber vid något av anfallen. Däremot kräktes jag upp inälvorna (kändes det som).

Hoppas du får svar snart, för ju längre det dröjer desto längre dröjer det med en ev. operation som "tyvärr" är det enda alternativet idag.

Som jag tidigare skrivit berodde den här smärtan på att en sten satt fast vid utgången till tarmen och är det så för dig, kanske du får en operation akut....

Miss Luxor:
Jag hade ingen eftervärk efter de "vanliga" anfallen...möjligen träningsvärk av allt kräkande. Anledningen till det konstanta värken var ju att stenen satt fast.

Ang. ärren. Jo, jag har ärr på magen från titthål. En i naveln (snyggt gjort, smälter in i naveln så att säga) det är det största ärret på cirka två cm, eftersom gallblåsan togs ut den vägen. Sedan ett mellan revbenen (cirka 1cm) och två pyttesmå på högra sidan. Mina ärr är inga gropar. Just nu är de lite röda (eftesom de är nya) men med tiden kommer de troligen inte att synas alls. Svårt att tänka mig att det skulle bli snyggare ärr av öppen kirurgi, snittet är ju då 15-20 cm!!Mina är ju totalt cirka 4 cm. För att inte snacka om återhämtning...jag tog panodil efter operationen medan min sänggranne (=öppnat upp) slukade droger av alla de slag.

Att jag fick en kamera ner genom halsen var för att det inte gick att komma åt stenen som satt fast via magen. De övriga 5 stenarna fanns i blåsan och plockades alltså ut magvägen.

Hoppas jag inte skrämde slag på er genom att berätta om min sänggranne på sjukhuset som fått öppen kirurgi...hon var rätt dramatiskt av sig

Blev opererad nov -04. När man gör titthål är tanken att man ska åka hem dagen efter. Min operation var fredag 10.00 och lördag eftermiddag skulle jag åkt hem. Dock var jag så svag efter operationen (hade ju inte ätit på nästan en vecka, så det var lite speciellt) att jag bad om en extra dag. Åkte alltså hem på söndag efter lunch.

Efter en vecka åkte jag nästan 30 mil till en fest och efter 10 dagar kunde jag åter lyfta min son (som var 7 månader=9,5 kg), så man återhämtar sig jättefort.

Visst kändes det läskigt att bli sövd, men sedan tänkte jag att om något går fel så lär ju inte jag få reda på det. Själva sövandet gick jättefort. De sa att jag skulle tänka på något trevligt. Fick nästan hojta att de skulle vänta tills min hjärna fick fram en bild på min son (var lite trög av lugnande). Det första jag tänkte på när jag vaknade var "J...ar jag har somnat och glömt Emil (min son) på skötbordet"..innan jag fattade var jag var .

Hej på er. Jag har följt er kamp här på BT och lidit med era återfall.

Nu har det gått 5 månader sedan operationen och jag kan fortfarande äta all sorters mat. Måste dock erkänna att jag tyckte att jag hade en liten känning häromdagen, fast jag är lite osäker eftersom jag samtidigt hade träningsvärk efter att ha "pumpat" på gymmet.

Myzan

Fick du gallproblem efter graviditeten? Själv fick jag mitt första anfall när sonen var en månad.