Bränd

Jag har bränt mig och genomgått en super jobbig separation. Det har många andra gjort också. Jag är inte ensam med den erfarenheten. Men för mig innebar det att den där glimrande känslan till kärleken försvann. Jag vågar inte alls lika mycket som förr utan känner ett behov av att skydda mig.

Idag tycker jag också att mycket i media handlar om att vi är "naturligt polygama", den "naturliga längden" på en relation är 5-7år sen är attraktionen borta och det är dags att gå vidare. Det är väldigt ovanligt att man läser om kärlek, romantik och värme.

Allt detta gör mig verkligen fundersam. Är det inte bättre att vi alla levde som singlar och träffade varandra för lite sex då och då? Då slapp vi ju i alla fall bli sårade och besväret med att bryta upp. För i grunden verkar vi ju vara biologiska djur och varför då krångla till tillvaron med romantik och kärlek om det bara är påfund för att hålla ihop tills barnen vuxit upp?

Vad tror ni? Ska man bara leta efter romantik och sen leta efter romantik igen och igen....och liksom ställa in sig på det på det här mönstret av att "det håller så länge det håller"?