Bränd

Det är väl det där med romantiken som är "felet" som jag ser det.

Att många har så stora förväntningar på att det ska vara ett ständigt känslorus, att sexlivet ska vara super och på hela tiden, att man bara ska se varnadra och boa in sig och bara ha varandra.

Förhållanden ser inte alltid ut så. Det är inte ett ständigt romantiskt skimmer.

Har man en mer "nykter" syn på förhållanden och accepterar att det kommer perioder när man inte är jättekär i sin partner, att det går lång tid mellan man har sex och att det kan bli perioder av inte så märkvärdigt sex så tror jag visst man kan leva i ett långt förhållande.

Sedan kan man diskutera om det måste vara ett livslångt monogamt förhållande eller om partners kan "tillåta" varandra att söka sig utanför förhållandet när slentrianen blir för stor. Jag förordar inte otrohet, missförstå mig rätt nu, men om det nu är biologiskt naturligt att vara polygam, är absolut monoganism det enda rätta, kan man inte fundera över om det finns andra sätt att leva på än veckotidningsromantiken och gängse moralseder?

Om man ska satsa på att försöka våga sig på ett förhållande igen eller ej, det kan man bara svara på själv. Jag har själv gått igenom en tämligen jobbig separation och var övertygad om att jag efter en skilsmässa aldrig skulle våga/orka satsa på ett stadgit förhållande igen. Jag hade tack och lov fel - men mellan mig och min nye man finns inga rosaskimrande föreställningar, vi har väl heller aldrig varit sådär passionerat förälskade utan det handlar snarare om kärlek som växer sig starkare med tiden. Förhållanden kan se ut på olika sätt, att leva med någon som man känner passionerad kärlek för kanske inte är det som håller i längden? Vad vet jag?

För mig är inte det värsta som kan hända att monogamin bryts, utan om min partner går bakom ryggen på mig och ljuger.

Kanske vi med tiden får omdefiniera vad livslånga förhållanden egentligen är?

Känner man att det inte finns någon typ av attraktion så finns det såklart ingen motivation att stanna.

Men att känslan av den första förälskelsen skulle hålla i sig mer än högst ett par år, nej jag tror inte på det. Inte för min egen del i alla fall, jag blir inte särskilt lätt förälskad och kan räkna de tillfällena då jag blivit rejält förälskad på mindre än ena handen...

Jag tror i alla fall att om man förväntar sig att ett långt förhållande ska vara som det är i början så finns det risk för att blir rejält besviken. Och att kärleken kan växa sig djupare mellan ett par med tiden men att den ser lite annorlunda ut än den gör när man är nyförälskad.

Och så kan det ju förstås vara som Rydén skriver, att pirret inte finns där precis hela tiden men att man känner attraktionen komma tillbaka igen och igen. Att både pirret och lusten till varandra kommer och går under en livslång relation, det är i alla fall det mest realistiska att förvänta sig av ett långt förhållande.

Individer är olika. Jag gillar inte att vara "tokförälskad" utan föredrar att huvudet styr över mina känslor. Det låter kanske beräknande och känslokallt vilket jag kan intyga att jag inte är, men jag är inte någon känslomänniska vilket kan förklara min torra syn på kärlek och förhållanden.