Jag funderar på hur stor chansen är att få ett förhållande med ett ex att fungera? Är det näst intill dömt att misslyckas om det en gång tagit slut? Jag förstår att det beror på varför man gjorde slut första gången men jag är nyfiken på hur det har gått för er som har försökt.
Hur länge var ni tillsammans innan det tog slut?
Varför gjorde ni slut?
Hur länge var ni tillsammans sen?
Varför tog det slut igen?
Det finns ju en anledning till att det tar slut. Visst, har man barn ihop tycker jag att man kan forsoka igen, men annars.. nej av egen erfarenhet sager jag: Ga vidare.
tror det beror på.. jag är nog sån att när det väl tar slut så är allt utsuget.. men om det tar slut med känslor kvar så - varför inte? 
Jag glömde en fråga:
Hur lång tid tog det innan ni blev tillsammans igen?
beror som du säger på varför det tog slut..
Men jag tror att det är svårt att komma tillbaka...
För det man har retat sig på hos den andra personen alltså själva PROBLEMET.. det finns ju kvar när man kommer tillbaka även om det kanske är så att personen skärper sig och det tar längre tid innan man ser problemet igen..
O är man isär en längre period, typ nåt ´år eller så , så får man räkna med att det kan komma upp nya problem att brottas med tex om någon haft en annan partner under tiden kanske det kan utveckla svartsjuka om den också finns kvar i bekantskapskretsen.
Eller att man under singeltiden fått upp ögonen för en annan sorts livsstil kan det vara oerhört svårt att komma tillbaka i gamla "fotspår" igen.
Och sen är det så.. vis av erfarenhet, att två personer som är ihop, går isär, är ihop o går isär flera ggr bara mår sämre o sämre av det..
Man sårar varandra nåt oerhört av att hålla på så, man blir förstörd, knäckt, nerkörd..
Så nej.. jag skulle inte rekommendera det om det inte var så att man faktiskt kunde göra något åt de tidigare problemen.
Jag var ihop med S i ca 9 månader, sen gjorde vi slut för han prioriterade en massa saker före mig (kompisar, sport, föreningsverksamhet osv.) och var inte beredd att "satsa" på vår relation.
Sen blev vi ihop efter ca ett halvår igen, p g a att jag ju fortfarande gillade honom mycket och att han tjatade om att han "äntligen fattat vad som var viktigt för honom" och det var jag... Hm, vi var ihop nästan på dagen lika länge igen - 9 månader - innan jag insåg att han egentligen hade samma inställning till oss som förra gången vi var ihop...
Så min erfarenhet av att bli ihop med ex är inte så bra - men det finns ju förstås ggr när det funkat jättebra också.
Min chef skildes från sin man och sedan levde de isär i åtta år. De träffades endast då barnen skulle till den andre föräldern. Under tiden hade båda nya förhållanden. Dessa förhållanden tog slut nästan samtidigt och då återupptäckte min chef och hennes exman varandra. Jätteroligt! De köpte hus och flyttade ihop med barnen. Ungefär i den vevan kom min chef ihåg varför hon valt att separera förra gången. När nyförälskelsen gått över fanns ju exmannens egenskaper kvar och det var ju dem hon inte stått ut med under deras äktenskap. Det gjorde hon inte nu heller och så var separation nummer två ett faktum. Jobbigt, inte minst för barnen.
Själv kände jag att när jag skildes från min man hade vi uttömt alla möjligheter och mina känslor för honom var borta. Vi passade inte alls ihop. Så varför skulle det kunna gå bra om vi försökte igen?
Ett litet tillägg: Om det är en specifik svårighet som gör att man separerar kanske det kan gå att få förhållandet att funka igen om problemet är undanröjt. Tex. om man skiljer sig för att partnern har alkoholproblem och han/hon sedan blir nykterist och det håller i sig, så kanske det kan gå. Fast jag har ingen erfarenhet av det...
Mitt ex gjorde slut med mig för ca ett år sedan. Jag var alldeles förkrossad för jag hade verkligen bestämt mig för att leva med honom resten av livet. Anledningen till att han gjorde slut var att han inte orkade längre. Han blev kvävd av mig. Jag ville vara med honom hela tiden, ringde honom ofta och hade ett hemskt problem med att inte kunna lägga på luren trots att han inte hade tid att prata med mig. Han hade ett fullspäckat schema med arbete och aktiviteter. Jag pluggade och kunde vara ledig så fort han var det. Han önskade t.o.m. att jag inte skulle vara hemma när han kom hem från jobbet.
Jag trodde aldrig jag skulle komma över honom. Han har varit fast besluten med att vi inte ska bli tillsammans igen för han tror inte på att det kommer fungera. Men han har samtidigt gett mig otroligt mycket komplimanger i ett års tid och talat om för mig att han fortfarande älskar mig och att alla känslor finns kvar. Han står bara inte ut med att vi har så olika liv och bråkar.
Nu, ett år senare, har han börjat träffa en ny tjej. Jag klarade inte av tanken först, allt blev jättejobbigt och vi bråkade jättemycket. Vi var så frustrerade på varandra, irriterade, ledsna och arga, för jag ringde honom och kunde inte låta bli att fråga om något känsligt och så var karusellen igång. Men, så plösligt får jag reda på att han har blivit tillsammans med henne och då vände det helt. Jag inser nu att jag har mått pyton i minst ett år för att vi har levt olika liv, jag med mer tid än honom, och gått varandra på nerverna. Kärleken finns där, men just nu fungerar vi inte ihop. Förmodligen skulle det fungera senare, det krävs bara att jag lär mig uppskatta tid själv och får ett jobb.
Sedan, vad gäller den nya tjejen, tror jag inte det kommer att fungera det heller. När han och jag träffades sa han till mig att han aldrig kännt så mycket för någon och han ville vara med mig hela tiden, varje dag. Den dagen han och nya tjejen blev tillsammans satt han och spelade dataspel medan hon var hemma hos honom.
Så... ödet får bestämma. Vi kanske blir tillsammans igen för vi har otroligt roligt tillsammans när vi gör saker ihop (många sa att vi var drömparet), men om vi ska bråka då lägger jag ner det. Jag tänker inte vara olycklig igen och ärligt talat... jag vill inte göra honom mer ledsen heller. Men vi kommer nog alltid att älska varandra... och om kärleken fortsätter att vara stark och vi får mer lika liv (vilket vi med stor sannolikhet får då jag endast pluggat så länge jag känt honom) kommer nog chansen till att bli tillsammans igen bli ganska stor.
Jo, det var kärlek vid första ögonkastet med honom. Har aldrig kännt så tidigare med någon. Vi sa ofta att vi älskar varandra och han sa väldigt ofta att jag var underbar... så nog finns det hopp om att jag inte ska kväva honom i framtiden och att det då kan fungera 
mitt ex sa att han insåg först då (när det var slut) att jag var det bästa som hänt honom och att han verkligen ville att det skulle funka. Men han ändrade ju inte på sig. Allt var precis som förut, det som hänt var att han tyckte att _jag_ skulle ändra på mig vilket innebar att inte finnas förutom när han ville plocka fram mig ur "lådan".
jag tror att om man går tillbaka till varann ska man nog tänka över att det faktiskt är så att personerna oftast är vad de var även om man försöker en andra gång
vi var tillsammans
1 år
han gjorde slut för att han tyckte att jag kvävde honom och för att han inte tyckte att vi hade ngt gemensamt
(vilket han knappast gjorde bättre genom att aldrig vilja ses eller hitta på ngt när vi väl sågs. Jag prövade allt, hittade på bio teater, campa, cykla klättra allt vara bara "nej det känenr jag inte för" men om hans kompisar föreslog samma sak... "jajamnänsan"...)
vi var tillsammans en månad lite drygt
samma anldning som tidigare. Plus att jag ställde krav att han var tvungen att bry sig mer, sen började jag bete mig som honom och göra och säga taskiga saker, då blev han skitsur och tyckte att jag var dum.
Tror att anledningen till att man blir frustrerad, ledsen och arg på sitt ex har att göra med att man älskar personen så mycket och att man verkligen vill att personen ska bli som en själv. Man måste fundera ut hur man vill ha sitt liv och om det livet passar ihop med honom. Man måste respektera varandra för den man är.
Det är klart man ska ställa krav i ett förhållande. Man måste tala om vad som är viktigt för en själv och om det inte passar ens partner fungerar inte förhållandet helt enkelt. Samma sak måste man fundera på om det ens partner tycker är viktigt passar en själv.
Hej Jenny!
Jag skall gifta mig med mitt ex i maj.
Vi blev första gången tillsammans under unviversitesstudierna och vi blev bästa kompisar (snart 9 år sedan). Han hade dock lite bråttom med allt, snackade om att skaffa barn och gifta sig så jag fick panik och gjorde slut. Eftersom vi hade gemensamma intressen så fortsatte vi att ungås och det blev lite på/av/på/av under några år. Tillslut bestämde jag mig för att ta ett par steg bort och jag var tillsammans med en annan ett par år, även han hade ett nytt förhållande. När detta förhållande sedan krachade började vi ungås igen. Fyra år senare har vi satt datum för gifetmål och jag får inte längre panik när han säger att han vill att jag skall bli mamma till hans barn.
Ingen av våra genensamma vänner är förvånade. Ibland är det så att man hör i hopp med någon, det är bara det att det tar en själv mycket längre tid att fatta det än för alla andra.
Om du funderar på att bli tillsamman med ditt ex. Fundera på varför. Ibland fastnar man för och håller sig fast i en föreställning om hur bra man har det tillsammans och ser inte hur förhållandet verkligen ser ut. Låt dock inte det faktum att ni tidigare varit tillsamman hindra dig om det känns rätt.
/Jenny
