Jag har liknande känslor som Leone. Tänker inte byta för att det "ska vara så" och det är i princip det enda skäl jag har till att byta. Vi behåller våra egna namn och våra barn kommer få mitt, eftersom det är ett gammalt namn som mina föräldrar tog för att det inte skulle dö ut. Nu är det samma läge i min generation, och jag är den enda som kan föra namnet vidare i vår släktgren. Min sambo har 6 syskonbarn som redan har hans efternamn.
Min sambo har kläckt ur sig saker som "det är så bra att det finns traditioner att följa när vi inte kommer överens" och annat som jag bara inte tolererar. Enda anledningen till att han går med på att våra barn får mitt namn är att han blev mobbad för det som barn. Största skälet för honom att inte byta efternamn är att hans pappa skulle bli besviken och tycka att vi tar avstånd från honom. Men vi har haft många långa och infekterade diskussioner om efternamn.
Det här med efternamn är en väldigt känslig fråga, eftersom det handlar om identitet och samhörighet med sina rötter och sånt. Men lite bättre skäl än "det ska va' så" bör de nog ha ändå, tycker jag. :) Annars kan man ju alltid kontra med att om inget annat sägs om barnens namn så är det ju faktiskt mammans namn som gäller. Är det inte så det ska vara då? ;)
