Har ni varit i samma sits?

Hej!

Min blivande hade ungefär samma inställning som din sambo verkar ha.

Vi var kompisar och fikade lite då och då under ett års tid utan några som helst "vibbar" annat än att vi var kompisar. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och diskuterade bland annat varför folk gifter sig och förlovar sig och sånt (ganska naturligt eftersom vi har rätt olika syn på saken). Han tyckte inte att det fyller någon som helst funktion att varken förlova sig eller gifta sig (både för honom och mig ÄR detta faktiskt två helt skilda saker), och ville absolut aldrig i hela sitt liv ha barn, gick till och med så långt att han hade funderingar på att sterilisera sig. Kan tillägga att vi båda varit singlar i lite drygt fem år vid det laget och båda hade längre men mindre lyckade förhållanden bakom oss..

För att gåra en lång historia kort: vi blev ett par i april 2003 och på midsommar samma år förlovade vi oss. Då hade vi haft ringarna hemma i nästan en månad, och det var han som tog initiativet :)!

Sen var det ju det där med giftermålet... Han tycker inte att det fyller någon funktion, men jag förklarade glatt att då kan han väl göra det för min skull om han inte har något direkt emot det... Dessutom om han skulle dö närmaste tre åren skulle jag bli bostadslös eftersom sambolagen inte träder i kraft förrens efter 5 år och så är det juridiskt bättre/enklare om vi ska ha barn. Skulle aldrig gifta mig på de premisserna, men ville så ett frö och var ju då tvungen att använda argument han kan relatera till. Sen gick det ett bra tag och vi pratade inte så mycket mer om det. Så plötsligt i januari i år friade han och frågade om jag hann "svänga ihop" ett bröllop som jag ville ha det på ett halvår och den 20/8-05 gifter vi oss!

Enda "vilkoret" var att jag skötte planeringen till störst del vilket jag trivs aldeles utmärkt med. Men han kommer ofta och frågar saker och har förslag på musik, mat, hur inbjudan ser ut och han har valt sina kläder och är nog allmänt mer med i planeringen än vad han själv reflekterar över!

Han har i efterhand förklarat att han ser mycket fram emot det och tycker det är jättekul att han ska få en liten fru.. ;) Får ungefär ett SMS om dagen asvlutat med "min underbara blivande fru"!

Kanske var det så att han hade en helt annan föreställning om att det måste vara på ett visdst sätt när man är gift och att jag på något sätt lyckats avdramatisera det hela lite.. Missförstå mig rätt, att gifta sig är ett enormt viktigt och speciellt steg för både mig och min blivande, men det behöver ju inte vara gravallvarligt för det utan man kan ju göra det med glimten i ögat!

Så nu gifter vi oss borgerligt på mammas och pappas gräsmatta med närmaste familjen och jag får ju i alla fall ha min drömklänning och allt det där utan att hela tillställningen blir stor och stel och så (vilket jag tror var vad han var rädd för innan jag sa att man kan göra precis som man vill när man gifter sig)! Dessutom har han så smått så där i förbifarten börjat fråga saker om barn och så.. Aldrig i perspektivet att jag och han skulle ha barn men det verkar ju finnas ett intresse! Så jag svarar snällt på hans frågor i allmäna ordalag, pratar inte om det på eget initiativ och håller tummarna..

Nåväl, långt blev det, men om du läser det här har du ju kommit igenom hela ;)

LYCKAT TILL!!!!

MrsM!!

Tack tack tack!

Att två par kan ha det så lika, känns som att vi är kopior av varandra!! Min sambo är precis likadan och om han får bestämma skulle han helst vilja adoptera en 18-årig civilingejör som kan försörja honom.... (han är absolut inte lat, vill bara inte ha barn)

En annan sak som är ganska kul med det hela är att han kallar mig för Fru ibland, så när han gjort det bland gemensamma vänner, tror de att vi ska / har förlovat oss och gifta oss......

Tack för ditt svar, jag ska ha förtröstan. Vad kul att det gick bra för Dig / Er!! Jag hoppas på bra väder för Er och att det blir precis så underbart som du hoppas på!

Min kille vägrar förlova sig och gifta sig. Han tycker inte att det är något för honom. Vad jag vill, har han svårt att ta till sig.
När han först berättade att han inte ville gifta sig hade vi varit ihop i 1.5 år och jag var ju såklart kär i honokm. Dessutom bodde vi ihop. Jag tänkte på detta varje dag i två månader innan jag bestämde mig för att fortsätta med honom och hålla alla tummar för att han ändrar sig. Har dock sagt till honom att det blir INGA barn om han inte är beredd att gifta sig med mig. =)
Tyvärr tror jag inte att han kommer att ändra sig så jag får säkert leva ogift och barnlös hela livet...

/Tessi

Min man (nu är vi gifta...) ville varken förlova sig (igen) eller gifta sig.
Det visste jag om men jag brydde mig inte så mycket om det. Jag kände att jag var så lyckligt lottad som hittat RÄTT för vi vet verkligen att vi gjort det. MEN, jag sa till honom att jag tyckte det var lite trist att få reda på sådär bara. Jag har aldrig haft någon dröm om att få gifta mig, men ändå.

Hur som hur. På vår ettårsdag överraskade han mig med förlovningsringar (ej för giftemål) o vi förlovade oss.

Sen några månader senare överraskade han mig med ett helt otroligt frieri (det är en historia för sig *s*) o jag skrek glatt och snyftandes jaaa.

Sååå, vi planerade allt ihop, precis allt (vi tyckte det var lika KUL båda två). Han sydde t o m min brudklänning Vi fixade o donade med allt. Gjorde det mesta själva som, allt pappersmaterial, mat, dekoration mm mm mm.
Vi gifte oss borgerligt, skrev mycket av vigselprogrammet själva. Kan tillägga att vi är totalt otraditionella o gjorde verkligen vigseln till VÅR sak. Alla våra 90 gäster uppskattade det ändå Trots att vi struntade i en massa "vett o etikett".

Det var askul o nu är vi lyckligt gifta. Vi var dock lika lyckliga innan

Hur som hur, summan av kardemumman, man vet ju aldrig. En dag har din karl kanske värderat om och står där med ringar?!