Jag var med om en våldtäckt för tre år sedan, än idag mår jag väldigt dåligt av det, det går i perioder känner mig så otroligt äcklad och förnedrad, jag har aldrig bearbetat det, men i morgon ska jag ta kontakt med kvinnojouren och se om dem kan hjälpa mig, vad hade ni gjort i såna situationer.Kan s'äga att det var min förra pojkvän som gjorde det på mig.
HJÄLP!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag har inte varit i någon liknande situation, men jag tycker att det är jättestarkt av dig att söka hjälp. jag har haft andra problem och det har hjälpt mig otroligt mycket att prata med en kurator (altenativt psykolog, terapeut etc.). du har så mycket att vinna! än en gång, väldigt modigt och starkt av dig att söka hjälp! lycka till och en stor, stärkande kram!:)
Jag tror att det är bra att prata med någon. Så att kontakta kvinnojouren är nog en bra ide. Men du ska självklart följa ditt hjätra om vad som känns rätt för dig.
Kram
sök hjälp! och om psykologen inte är bra, be om en annan - tills du känner att det funkar och du får hjälp. Tror det är otroligt viktigt!
Ta kontakt med din familjeläkare, så kan du få hjälp att bli remitterad till terapeut.
jag tror också du behöver prata om det med någon som är utbildad för det.. och bättre sent än senare.. jag tror du gör helt rätt.
dessutom måste jag säga att du är väldigt stark som klarat dig utan så här länge, men att du nog måste bearbeta det förr eller senare för att kunna.. ja, gå vidare..
kram!
Enligt en vaninna till mig som jobbade pa kvinnojouren for nagra ar sen, sa ar det jattevanligt att kvinnor kommer in eller ringer for att prata om handelser som kan ligga flera ar bakat i tiden (eller annu langre), sa jag tycker det ar ett jattebra forsta steg att ta kontakt med dem och du behover inte vara radd for att de ska tycka att det ar konstigt eller jobbigt, de ar mycket vana vid sant har.
Sen (beroende pa vad de foreslar ocksa forstas) tror jag det ar en bra ide att ta kontakt med en psykolog for att prata om det vidare - antingen privat eller om du kan fa en genom din halsovardscentral eller lakare. Aven om det inte kanns 'akut' och handelsen ligger nagra ar bakat i tiden, ar det nog nodvandigt att ta itu och bearbeta vad som hande tillsammans med nagon professionell (menar inte att tex kvinnojouren inte ar professionella, bara att de kanske inte har samma resurser och tid att sitta ner med dig lika ofta som tex en psykolog).
Och du - du behover inte beratta for din lakare varfor du vill fa en remiss till psykolog, det racker med att saga att du har saker som hant tidigare i ditt liv som du behover bearbeta.
Kram, och lycka till! Att ta itu med sant har ar jobbigt, men i det langa loppet ar det bast for dig sjalv och din psykiska halsa (och for framtida forhallanden).
Evig trohet:
Jag har varit med om samma sak, sitter o ryser och får hemska flashbacks när jag tänker på det...precis efter det hade hänt kände jag mig tom och lessen...men tänkte att jag var ju hans flickvän...så det var väl "ok". Det var först några år senare som jag insåg att det var inte okej, för varför tänkte jag så mkt på det och blev så lessen och mådde så dåligt av det om det var "ok"? Jag har haft så mycket ilska och lessamhet inombords pga av detta. Det händer att jag springer på han på stan nån gng per år och då vill jag bara slå honom! För han ler och säger alltid hej och har försökt få mig att stanna för att prata, jag tittar oftast bara på honom och går snabbt som fan där ifrån. Ska tilläggas att han blev värsta psykfallet när jag till slut gjorde slut, började hänga utanför mitt hem...ringde o grät o berätta att han blivit inlagd på psykhem osv.
Det enda råd jag kan ge dig är att prata om det, prata tills du blir blå i ansiktet. Att sätta ord på hemskheten gör att man på något sätt berarbetar det. Jag pratade också med någon professionell...men att prata om det med nära vänner - eller här som du gör nu...hjälper lite de med.
*stor kram*
