vad hade ni gjort?

Evig trohet:

Jag har varit med om samma sak, sitter o ryser och får hemska flashbacks när jag tänker på det...precis efter det hade hänt kände jag mig tom och lessen...men tänkte att jag var ju hans flickvän...så det var väl "ok". Det var först några år senare som jag insåg att det var inte okej, för varför tänkte jag så mkt på det och blev så lessen och mådde så dåligt av det om det var "ok"? Jag har haft så mycket ilska och lessamhet inombords pga av detta. Det händer att jag springer på han på stan nån gng per år och då vill jag bara slå honom! För han ler och säger alltid hej och har försökt få mig att stanna för att prata, jag tittar oftast bara på honom och går snabbt som fan där ifrån. Ska tilläggas att han blev värsta psykfallet när jag till slut gjorde slut, började hänga utanför mitt hem...ringde o grät o berätta att han blivit inlagd på psykhem osv.

Det enda råd jag kan ge dig är att prata om det, prata tills du blir blå i ansiktet. Att sätta ord på hemskheten gör att man på något sätt berarbetar det. Jag pratade också med någon professionell...men att prata om det med nära vänner - eller här som du gör nu...hjälper lite de med.
*stor kram*