Hur undviker man?

Adopterar?

Ärligt talat så tycker jag fler borde tänka efter om de verkligen har bra egenskaper att föra vidare. Det är alltid en egoistisk handling att skaffa barn, men frågan är HUR egoistisk man bör vara?

Våra barn blir allt mer drabbade av allehanda ellergier, astma och otäckheter. Hur kommer världens befolkning att må om dessa i sin tur för vidare sina defekter?

/Xite - inget bra avelsämne

Vem vet?
Så mycket kan vi säga, att de som är åldringar idag, de har inte allergier.
Själv ärvde jag både mammas och pappas (olika).

Det är ingens FEL om det blir galet. Men man kan ju undvika det om man kan. Risken för att föda friska barn ökar om man själv är frisk och har friska gener. Det är desvärre ett faktum.

Skillnaden mellan mitt resonemang och snacket om rashygien på 30-talet är att jag aldrig skulle komma på tanken att försöka få lagstyre på sådant. Däremot tycker jag personligen att alltför många föräldrar är fullblodsegoister som inte borde skaffat barn.

Genetisk ärftlighet är en sak, miljö en annan. Miljön (som är den stora orsaken till ex. fetma) är en annan.
Det måste vara upp till varje individ att bestämma vad man tycker är lämpligt. Men jag förordar ändå mindre egenkärlek hos många människor. Alla är faktiskt inte bra avelskor.
Och det finns redan för många barn i världen.

Förbud är jag däremot starkt emot.

"Miljön går att förändra", ska det stå i andra stycket, första och andra raden.

Vilken typ av psykisk sjukdom har din sambo, trådstartaren?

Jag tror också att de flesta föräldrar älskar sina barn. Men frågan är om det är rätt mot barnet att sätta någon till världen (och då menar jag att ens skapa ett embryo) om riskerna för livsbegränsade defekter är stor?

Jag är tveksam till om jag vill föra vidare mina problem till en ytterligare generation. Det känns onödigt när det inte är nödvändigt, även om barnet självklart skulle bli älskat.