Jag är ledsen och arg (långt)

Nu igår rök vi ihop igen efter en låååånngg tystnad. Det är så jobbigt. Jag försöker att vara lugn och sansad men det är stört omöjligt ändå. Jag försöker att förklara för honom varför jag tyckte så mycket om honom i början. Han var snäll och omtänksam och jag trivdes och kände mig tillfreds med att vara tillsammans med honom.Sedan började han att anmärka på vad jag hade för kläder på mig. Vad HAN inte tyckt om. För mig är det inte så viktigt vad man har för kläder. Så vida man inte är extrem och att man är ren och inte luktar illa. Men det här handlade om tygsorten. Sedan var det hur jag såg ut i håret, om jag inte sminkat mig så mycket att det dög åt honom, han upplyste mig att det fanns make up och kam. Jag tänkte inte så mycket på det då. Tiden gick och en oro började gro i mig. Om det var något jag inte gillade och sa det blev han högst förvånad och avfärdade det med en kommentar som var nedsättande. Inte så att han tog mig på allvar, nej. Jag blev mer och mer osäker och trodde mindre och mindre på mig själv. Resultatet blev att jag tog mer och mer avstånd från honom. Men vi bodde ihop ändå. Det handlade bara om honom och hans önskningar om s*x, närhet och välbefinnande, han lurade mig in i tron att han var så snäll men det var bara för att han skulle få mig dit HAN ville. Vi var på familjerrådgivning och jag förlät honom för allt han gjort mig. Man vill ju tro på en människa att den är snäll. Nu när man ska prata om problemen som vi har då klipper han av och går sin väg. Ändå tycker han att det ska pratas, men bara på hans villkor. Och om det som bekymrar honom. Vi ska leva som om det aldrig hänt tråkigheter Men för mig har det haft betydelse för trygghet och att kunna lita på någon( vilket han inte förstår). Och jag kan inte få känna så, att det är något som inte stämmer.Vi har barn och så för deras skull så vill man inte bryta upp. Vi pratar då vi pratar när barnen inte hör.Men dess emellan är det isande tyyyssnnaad.