Jag är ledsen och arg (långt)

Får man rekommendera lite läsning? Sjunde våningen av Åsa Grennvall.

Sedan tror jag inte att man ska hålla ihop bara för barnens skull, särskilt i ett sånt här fall tror jag att det mentalt kan vara bättre för dem om man inte håller ihop. Det är en ganska tung börda man lägger på sina barn om de känner att "mina föräldrar skulle aldrig hålla ihop om det inte var för mig, det är mitt fel att två personer som vantrivs så med varandra fortfarande delar hus".

Min personliga åsikt är att du borde ta dig ur ditt förhållande. Jag tycker inte att det låter som ett särskilt lyckligt eller hälsosamt förhållande.

Jag kan förstå ditt argument om att ni inte vill bryta upp för barnens skull. Men du måste också förstå att barn är inte dumma, utan dem känner garanterat av stämningen som råder mellan dig och din sambo.
Är det då inte bättre att barnen få två välmående och glada separerade föräldrar än två föräldrar som går och mår dåligt på varsitt håll under samma tak..

Stå på dig och låt dig inte bli nedtryckt av någon som tror att han kan bestämma och ha makten över dig..

Håller tummarna för dig..

Kram

Till saken hör att jag inte är en ledsam typ av mig utan mer den glada tillsammans med de jag tycker om. Men med åren har jag blivit stukad av mitt förhållande till den jag bor tillsammans med. Att inte kunna prata och reda ut saker och ting på ett ärligt sätt är bland det värsta som finns.Min karl kan vissa gånger vara så förstående och deltagande(men det är bara tillfälligt för att det är något evenemang eller något som han tänker göra) och jag har trott att han har ändrat sig och kommit på Att det här måste vi göra något åt. Men går hans ideer inte i lås. Då är vi där igen. Tystnad eller bråk. Jag vet inte hur jag egentligen orkar. Men jag märker att jag förändrats från att vara trygg till att vara vilsen i livet. Det låter som en enda klagolåt men det känns skönt att få ur sig det. Sedan jag hittat den här sajten så har jag upptäckt att det finns fler som inte mår så bra i sina förhållanden och det är en "tröst" i sig att man inte är den enda personen som har det tråkigt i sitt förhållande. Men man krymper som människa och värderingar. Och skäms att man inte kan klara upp det och lastar sig själv och får god hjälp med det också att man inte inte fixar det (och det känns hemskt tycker jag). Det är som om man inte förthjänar att vara lycklig. Tack för att jag fick lätta mitt hjärta.

Tack brud2006 och loisa för att ni orkade ta er igenom min klagolåt. Tack för att ni bryr er. Vad handlar boken om, loisa?

Den handlar om ett "perfekt" förhållande som långsamt utvecklas till en mardröm. Det börjar med att mannen gör kommentarer just om utseende, och så småningom bryter ner tjejens självförtroende helt, isolerar henne från sina gamla kompisar och familj.

Även om inte alla "sneda" förhållanden slutar som i boken med misshandel, så tycker jag det är läskigt vanligt med parförhållanden där den ena parten försöker ta kontrollen över den andra på precis det sätt som beskrivs i boken, och som jag kände igen i ditt inlägg ovan.

Boken bör finnas på biblioteket, den blev rätt uppmärksammad när den kom för ett par år sedan, särskilt som den är i serieform (=snabbläst, tror knappt man behöver låna hem den, det går att läsa ut den under ett ordinärt biblioteksbesök)

Hoppas verkligen att det kan bli bra mellan er!!

Det låter på dig som att du verkligen försöker ta tag i problemen. Men att han kanske inte förstår allvaret i era problem. Men frågan är ju hur man ska få honom att förstå att er familj håller på att gå sönder.
Ni måste bägge ge och ta. Ni måste båda försöka se situationerna från den andres sida, för att förstå varandra.

Nu har jag bara hört din version, men jag tänker som så att han måste ju också kämpa. Han vill väl inte heller att hans barn ska bli skilsmässobarn.

Jag håller tummarna och hoppas ni ska hitta en utväg ur detta som båda känner sig nöjda med. Kämpa inte för att få er egna viljor igenom, utan lyssna på varandra! Visa också jättetydligt för varandra att ni vill den andra det bästa. Kämpa tillsammans! Inte var och en för sig! (om nu även han försöker göra det)

Kram

Jag är lite rädd för alla käcka råd om att "kämpa" och hålla ut. Visst, det låter fint, men jag tycker faktiskt inte att det är ett särskilt konstruktivt råd när det är uppenbart att den ena parten har gjort just det, medan den andre parten aktivt_inte_ kämpar, tvärtom är nöjd med situationen och har gjort sitt bästa för att ta den just dit. Vissa människor verkar ju ha behov att kontrollera sin partner, och effektivaste vägen dit är att bryta ner dennes självkänsla. Det blir inte en sund relation!

Om man känner att man gjort så mycket man kan, sträckt ut handen och kämpat, men inte fått något tillbaka, och känner att man håller på att brytas ned, då är det istället dags att bryta upp!Har det gått så långt att man har fått ta till medicinering för att stå ut med situationen, då är det långt över dags att bryta upp. Gör man inte det, finns det risk att man blir så psykiskt nedbruten att det blir helt omöjligt att ta sig ur en sjuk relation.

Och jag tänker upprepa detta, när det har gått så här lågnt, då är det dags att på allvar ta sig ur relationen, annars kommer partnern fortsätta att negligera problemen, för stannar man kvar, är ju problemen så små att de inte behöver förändras.

Förlåt lilltrollet om jag använder din tråd för att komma med käpphästar, jag vet ju inte mer än det du skrivit här och i en annan tråd, men jag tyckte det var lite väl magstarkt att få se äppelkäcka kommentarer om att kämpa efter det du beskrivit. Det verkar inte vara en riktigt sund relation, och en relation MÅSTE ha andra saker än barnen att stå på för att båda individer i relationen skall må bra.

Känner att det nog var mig du menade loisa. Så jag vill gärna kommentera det hela. Jag håller faktiskt med dig!! Det är bara det att jag anser att man måste göra allt och lite till innan man "ger upp". Båda måste det, inte bara en. Därför ville jag ge lite råd åt det hållet liksom.

Nu vet jag inte om du lilltrollet är gift eller bor sambo med din karl. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag anser att man som partner har en skyldighet att ta hand om sin livskamrat. Stötta och hjälpa varandra. Göra varandra lyckliga och pusha varandra till att utvecklas åt ett sunt håll. Det är ens skyldighet!! Man har ansvar för sin fru/man.

Lever man däremot i ett destruktivt förhållande så tycker jag att man har all rätt att gå. Men det måste ju vara absolut sista utvägen! Jag önskar att lilltrollets man ville vakna upp ur sin egoism.

Det som du beskriver för oss här lilltrollet är absolut inte sunt. Varningsklockorna ringer! Men som sagt så hoppas jag någon/något kan ta bort eventuella skygglappar från hans ögon. Förmodligen vill han inte ha det såhär heller.

Visst är det svårt att vara fullkomligt nyanserad i ett sånt här forum? Til syvende og sidst är vi alltså helt eniga, Juni-flickan.

Lilltrollet: Hoppas du har kraft att göra något så att du får må bra!!!

Tack snälla Juni-flickan och loisa för ert deltagande. Jag ska tänka på era inlägg.
loisa: jag ska läsa boken som du berättade om.
Man blir förminskad och tappar så mycket av sin kraft. Jag är sambo med den här karl. Men att slita upp en familj för att allt blir snett det är också väldigt svårt. Jag har alltid varit en kämpe. Det är kanske därför jag är kvar här. Jag vill ha det på ett annat vis men kan inte göra det själv. Vi är ju trots allt två vuxna i relationen. Jag har tappat tilliten för honom. Den enda han bryr sig om är ju honom själv. Om jag inte följer med på fest eller till någon släkting för att hälsa på så då kan han fälla dräpande kommentarer och det sårar mig. Utåt sett anses han nog som hjälpsam och trevlig men han är tvärt emot hemma.Skulle jag be honom om något så är jag skyldig honom den tjänsten. Det ser han till att tala om för mig. Därför vill jag ite be honom om något.Ja man kan nog säga att det är en lång mardröm alltihop. Det vore skönt att vakna och upptäcka att det var en ond dröm. Jag känner ju att det är FEL alltihop. Men jag vet inte hur jag ska få det riktigt igen. Jag har försökt med allt tycker jag . Mina idéer sinar.......

Redan när jag läste de första raderna av början av ditt inlägg så började jag undra varför du är kvar hos honom.

Självklart inser jag att det är otroligt svårt att bryta upp från ett förhållande, framför allt om man har barn, men i ditt fall tror jag att det verkar som det bästa att göra.

Vem vet - han får sig kanske en takeställare och börjar fundera på hur han har betett sig mot dig och att allt ska ske på hans vilkor enligt vad det låter som, och förändrar sig kanske i slutändan till att bli den hjälpsamme och trevlige person som han är utåt även mot dig. Men om han inte gör det så får ni förhoppningsvis bättre liv båda två och mår bra till slut.

Lilltrollet!

Du verkar vara en toppentjej! en sådan som lägger ner hela sin själ i ett förhållande och som verkligen kämpar för det du har... En sådan tjej som en normal kille skulle plocka ner månen åt för att han skulle inse vilken tur han haft som fått dig!

Nu verkar inte din man se dig på det sätt som DU förtjänar, och frågan är då om du ska offra mer av dig själv på honom? Vi kan aldrig kräva att en annan människa förändrar sig, förändringen måste komma inifrån om den ska bli bestående.

Slösa inte på dig själv till någon som inte uppskattar det! Att hålla ihop för barnen är inte bra - jag vet inte hur många barn jag träffat som har föräldrar som inte behandlar varandra väl och som håller i hop för barnens skull - och barnen vill inget hellre än att de ska flytta isär så att de blir glada igen...
(givetvis vill inget barn att f ska skilja sig men, vad som helst är bättre än att leva tillsammans med 2 som inte pratar alt. bråkar hela tiden..)

Sköt om dig och var rädd om dig!

Kram Bella

Låter inte som ett hälsosamt förhållande. När man får kritik för hur man ser ut och hur man är klädd, ja då har något brustit och är nog helt irreparabelt. Respekten verkar vara som bortblåst.

Jag skulle inte stanna kvar om det skulle långsamt bryta ner mitt självförtroende. Så låt det inte går för långt så att du blir nedbruten!

Kram!
Petra

Lilla vän!

Jag lyssnade i våras på en polis som berättade om det vanligaste som händer vid kvinnomisshandel. det börjar med små antydningar om fel klädsel, fel sminkning, går över till att kvinnan inte får klä sig hur som helst när de går ut för män tittar på henne då, hon får till slut inte träffa vem hon vill och sen en dag kommer första slaget - och det slaget kan faktiskt vara det sista, därför att kvinnan blir ihjälslagen. Så behöver det inte bli för dig, men det vet du inte.

Jag har svårt att förstå att kvinnor stannar i ett destruktivt förhållande, i en relation som inte bygger upp henne själv utan tvärtom förminskar henne och kväver den person hon egentligen är.

Att inte skiljas för barnens skull är "bullshit". Barn märker så mycket mer än man tror, framförallt isande tystnad. Ta dig ur det där förhållandet för barnens skull och för din egen skull. Låt barnen bli den styrka som gör att du orkar ta dig ur det här förhållandet. Bli en kvinna som dina barn och du själv kan vara stolt över.

Var rädd om dig.

Tack alla som svarat. Jag ska tänka på era råd. Sommarkramar till er alla.