Får man rekommendera lite läsning? Sjunde våningen av Åsa Grennvall.
Sedan tror jag inte att man ska hålla ihop bara för barnens skull, särskilt i ett sånt här fall tror jag att det mentalt kan vara bättre för dem om man inte håller ihop. Det är en ganska tung börda man lägger på sina barn om de känner att "mina föräldrar skulle aldrig hålla ihop om det inte var för mig, det är mitt fel att två personer som vantrivs så med varandra fortfarande delar hus".
Den handlar om ett "perfekt" förhållande som långsamt utvecklas till en mardröm. Det börjar med att mannen gör kommentarer just om utseende, och så småningom bryter ner tjejens självförtroende helt, isolerar henne från sina gamla kompisar och familj.
Även om inte alla "sneda" förhållanden slutar som i boken med misshandel, så tycker jag det är läskigt vanligt med parförhållanden där den ena parten försöker ta kontrollen över den andra på precis det sätt som beskrivs i boken, och som jag kände igen i ditt inlägg ovan.
Boken bör finnas på biblioteket, den blev rätt uppmärksammad när den kom för ett par år sedan, särskilt som den är i serieform (=snabbläst, tror knappt man behöver låna hem den, det går att läsa ut den under ett ordinärt biblioteksbesök)
Jag är lite rädd för alla käcka råd om att "kämpa" och hålla ut. Visst, det låter fint, men jag tycker faktiskt inte att det är ett särskilt konstruktivt råd när det är uppenbart att den ena parten har gjort just det, medan den andre parten aktivt_inte_ kämpar, tvärtom är nöjd med situationen och har gjort sitt bästa för att ta den just dit. Vissa människor verkar ju ha behov att kontrollera sin partner, och effektivaste vägen dit är att bryta ner dennes självkänsla. Det blir inte en sund relation!
Om man känner att man gjort så mycket man kan, sträckt ut handen och kämpat, men inte fått något tillbaka, och känner att man håller på att brytas ned, då är det istället dags att bryta upp!Har det gått så långt att man har fått ta till medicinering för att stå ut med situationen, då är det långt över dags att bryta upp. Gör man inte det, finns det risk att man blir så psykiskt nedbruten att det blir helt omöjligt att ta sig ur en sjuk relation.
Och jag tänker upprepa detta, när det har gått så här lågnt, då är det dags att på allvar ta sig ur relationen, annars kommer partnern fortsätta att negligera problemen, för stannar man kvar, är ju problemen så små att de inte behöver förändras.
Förlåt lilltrollet om jag använder din tråd för att komma med käpphästar, jag vet ju inte mer än det du skrivit här och i en annan tråd, men jag tyckte det var lite väl magstarkt att få se äppelkäcka kommentarer om att kämpa efter det du beskrivit. Det verkar inte vara en riktigt sund relation, och en relation MÅSTE ha andra saker än barnen att stå på för att båda individer i relationen skall må bra.
Visst är det svårt att vara fullkomligt nyanserad i ett sånt här forum? Til syvende og sidst är vi alltså helt eniga, Juni-flickan.
Lilltrollet: Hoppas du har kraft att göra något så att du får må bra!!!
