Jag är ledsen och arg (långt)

Hoppas verkligen att det kan bli bra mellan er!!

Det låter på dig som att du verkligen försöker ta tag i problemen. Men att han kanske inte förstår allvaret i era problem. Men frågan är ju hur man ska få honom att förstå att er familj håller på att gå sönder.
Ni måste bägge ge och ta. Ni måste båda försöka se situationerna från den andres sida, för att förstå varandra.

Nu har jag bara hört din version, men jag tänker som så att han måste ju också kämpa. Han vill väl inte heller att hans barn ska bli skilsmässobarn.

Jag håller tummarna och hoppas ni ska hitta en utväg ur detta som båda känner sig nöjda med. Kämpa inte för att få er egna viljor igenom, utan lyssna på varandra! Visa också jättetydligt för varandra att ni vill den andra det bästa. Kämpa tillsammans! Inte var och en för sig! (om nu även han försöker göra det)

Kram

Känner att det nog var mig du menade loisa. Så jag vill gärna kommentera det hela. Jag håller faktiskt med dig!! Det är bara det att jag anser att man måste göra allt och lite till innan man "ger upp". Båda måste det, inte bara en. Därför ville jag ge lite råd åt det hållet liksom.

Nu vet jag inte om du lilltrollet är gift eller bor sambo med din karl. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag anser att man som partner har en skyldighet att ta hand om sin livskamrat. Stötta och hjälpa varandra. Göra varandra lyckliga och pusha varandra till att utvecklas åt ett sunt håll. Det är ens skyldighet!! Man har ansvar för sin fru/man.

Lever man däremot i ett destruktivt förhållande så tycker jag att man har all rätt att gå. Men det måste ju vara absolut sista utvägen! Jag önskar att lilltrollets man ville vakna upp ur sin egoism.

Det som du beskriver för oss här lilltrollet är absolut inte sunt. Varningsklockorna ringer! Men som sagt så hoppas jag någon/något kan ta bort eventuella skygglappar från hans ögon. Förmodligen vill han inte ha det såhär heller.