Jag är ledsen och arg (långt)
Till saken hör att jag inte är en ledsam typ av mig utan mer den glada tillsammans med de jag tycker om. Men med åren har jag blivit stukad av mitt förhållande till den jag bor tillsammans med. Att inte kunna prata och reda ut saker och ting på ett ärligt sätt är bland det värsta som finns.Min karl kan vissa gånger vara så förstående och deltagande(men det är bara tillfälligt för att det är något evenemang eller något som han tänker göra) och jag har trott att han har ändrat sig och kommit på Att det här måste vi göra något åt. Men går hans ideer inte i lås. Då är vi där igen. Tystnad eller bråk. Jag vet inte hur jag egentligen orkar. Men jag märker att jag förändrats från att vara trygg till att vara vilsen i livet. Det låter som en enda klagolåt men det känns skönt att få ur sig det. Sedan jag hittat den här sajten så har jag upptäckt att det finns fler som inte mår så bra i sina förhållanden och det är en "tröst" i sig att man inte är den enda personen som har det tråkigt i sitt förhållande. Men man krymper som människa och värderingar. Och skäms att man inte kan klara upp det och lastar sig själv och får god hjälp med det också att man inte inte fixar det (och det känns hemskt tycker jag). Det är som om man inte förthjänar att vara lycklig. Tack för att jag fick lätta mitt hjärta.