Jag är lite rädd för alla käcka råd om att "kämpa" och hålla ut. Visst, det låter fint, men jag tycker faktiskt inte att det är ett särskilt konstruktivt råd när det är uppenbart att den ena parten har gjort just det, medan den andre parten aktivt_inte_ kämpar, tvärtom är nöjd med situationen och har gjort sitt bästa för att ta den just dit. Vissa människor verkar ju ha behov att kontrollera sin partner, och effektivaste vägen dit är att bryta ner dennes självkänsla. Det blir inte en sund relation!
Om man känner att man gjort så mycket man kan, sträckt ut handen och kämpat, men inte fått något tillbaka, och känner att man håller på att brytas ned, då är det istället dags att bryta upp!Har det gått så långt att man har fått ta till medicinering för att stå ut med situationen, då är det långt över dags att bryta upp. Gör man inte det, finns det risk att man blir så psykiskt nedbruten att det blir helt omöjligt att ta sig ur en sjuk relation.
Och jag tänker upprepa detta, när det har gått så här lågnt, då är det dags att på allvar ta sig ur relationen, annars kommer partnern fortsätta att negligera problemen, för stannar man kvar, är ju problemen så små att de inte behöver förändras.
Förlåt lilltrollet om jag använder din tråd för att komma med käpphästar, jag vet ju inte mer än det du skrivit här och i en annan tråd, men jag tyckte det var lite väl magstarkt att få se äppelkäcka kommentarer om att kämpa efter det du beskrivit. Det verkar inte vara en riktigt sund relation, och en relation MÅSTE ha andra saker än barnen att stå på för att båda individer i relationen skall må bra.