Att bryta med ett syskon

Låter jättejobbigt...men ni får väl vara vuxna båda två och behandla varann artigt som man gör med vem som helst annars som man inte umgås med :)

Självklart kan i alla fall jag klara av att vara artig, men var går gränsen för att vara artig utan att ta åt sig av t ex påhopp?

Sorry, jag vet ju inte vad ni har för problem. Är hon så rubbad att hon inte kan uppföra sig får du väl försöka undvika att träffa henne... Till en viss gräns kan man ju ignorera och bita ihop men inte hur långt som helst.

Vet du säkert att det blir bråk varje gång ni ses är det kanske i allas intresse att ni inte träffas.

Har du inte träffat henne alls sedan du sa till henne att det inte funkar? Isåfall tycker jag du ska testa att gå på familjeträffen...kanske du iallafall slipper fler påhopp. Lycka till! :)

Jag bröt med min pappa (eller hans fru rättare sagt) för två år sedan och jag mår jättebra idag. Hade inte riktigt förstått hur mycket energi som egentligen gick åt till all oro, bråk och förklaringar. Men, jag träffar henne inte alls idag, och inte min far heller, så jag kan inte riktigt säga vart gränsen går och vad jag skulle tåla att hon sa. Tror att det är högst personligt. Men, så länge som du agerar vuxet och proffsigt (trots påhopp) så har du ryggen fri. Testa och se hur en familjetreäff fungerar. Blir det bara kaos så kan du ju sluta umgås med henne helt.

Lycka Till!

Är inte helt säker på att hon har fattat att jag har brutit med henne. Sist jag "pratade" med henne slutade det med att jag la på luren i örat. När hon sedan ringde upp och då fick prata med telefonsvararen sa hon att det var upp till mig att ringa igen om jag vill ha kontakt. Men nu är det som så att jag inte vill ha någon kontakt. Till saken hör även att hon är psykist störd - hon är otroligt manipulativ och saknar all form av empatikänsla. Har väl ingen familjeträff i sikte, men tyvärr är hon alltid hemma hos mamma och pappa och då blir det ju svårt att undvika henne om man vill träffa dem och det vill jag ju...*suck*

Kanske ska tillägga att hon varit sjuk i snart 20 år. Hon har väl fått alla möjliga diagnoser - anorexia, bulimi, posttraumatisk stress etc. Det är inte lätt att ha sympati för någon som varit sjuk så länge och som trots alla försök till behandling aldrig blir bättre. Hon blir liksom aldrig vuxen utan måste hela tiden tas om hand av mamma och pappa fast att hon är över 30 år!

Och så är det det där med att hon hela tiden härmar oss andra syskon. Som t ex:

Hon skaffar samma frisyr.
Hon har helt plötsligt samma favoritfärg trots att hon tidigare inte alls gillade den färgen.
Hon försöker bli kompis med ens egna kompisar bakom ens rygg.
Hon ska helt prompt jobba med samma sak.
Hon söker samma kurser.
Hon fjäskar in sig hos pojkvänner på ett överdrivet sätt.
Hon blir kompis med systens avlagda pojkvän bakom ryggen på systern.

Allt detta har inte hänt mig - utan det har varit fördelat på alla systrar. Men nog känns det lite skumt och läskigt när någon försöker kopiera ens egen identitet...

Om vi pratar om en människa med psykiska problem så kanske man får ha i åtanke att det kan vara sjukdomen som ligger bakom många beteenden. Att hon kopierar sina systrar kan väl bero på att hon är osäker på sig själv och ser upp till er och gärna vill vara som er, med samma utseende, kompisar etc etc. Det är inte så att det ligger lite avundsjuka bakom eftersom hon verkar få mkt uppmärksamhet av era föräldrar? Innan jag bröt med ett syskon skulle jag nog prata genom situationen med både syskon och föräldrar.

Jag är inte avundsjuk på min syster - tycker snarare synd om henne för att hon inte förstår hur mycket kul hon missar.

Däremot är jag besviken på henne för att hon har gått bakom min rygg och försökt sno min kompis. Det går dock inte att prata med henne - hon kan inte/vill inte förstå hur andra tänker och alla ska anpassa sig efter henne.

Visst kan det vara sjukdomen som ligger bakom problemen - men samtidigt kan man inte gömma sig bakom en sjukdom och tro att det berättigar en till att få göra vad som helst och bete sig hur som helst mot andra. Lite ansvar får man faktiskt ta för sina handlingar.

Jag har också nyligen brutit med min syster och jag känner igen oron och ångesten du har inför familjeträffar och allmänt. Min mamma har varit helt suverän då hon vägrar att välja sida då syrran hela tiden försöker få henne att välja bort mig. Vi har policyn hemma numera att alla är välkomna och är det någon som känner att de inte kan vara trevliga så får de stanna hemma.

Dessa regler kom till då min syster försökte boka in julafton hos mor och far - i slutet av mars... Mamma sa då att hon var välkommen men det var vi med...

Jag mår bra idag - jag kan inte fatta att det tagit så mycket kraft som jag nu har att lägga på annat. Jag kan ge dig tipset att gå och prata med en psykolog, det gjorde jag när allt var så tungt att jag inte visste varken ut eller in och det hjälpte mig jättemycket!

Lycka till!

Kram Bella

Tusen tack för uppmuntran Bella!
Det uppskattas...