Jag är väl en sådan där hemsk person som aldrig kan bestämma mig :) När jag och min sambo började träffas dröjde det inte länge innan han började fråga om vi var ihop eller inte. Jag svarade att "det spelar väl ingen roll, det är ju bara att sätta präktiga ord på tillvaron, vi har det väl bra som vi har det".
Han blev ganska ledsen över att jag aldrig sade att vi var ihop, och såg just det som någon slags garanti för att inga andra män fanns på liknande sätt i mitt liv. Jag stönade och tyckte han kunde lita på mig, men inte var säker på att jag orkade med ett förhållande alls.
Precis så var det nämligen, jag var independent woman no1. Inte beroende av någon, styrde och levde mitt hyfsat förutsägbara liv, koncentrerade mig på studierna och kände mig vääääldigt obekväm med att en främmande man skulle komma in i mitt liv och börja lägga sig i mina beslut.
En dag sade han att han faktiskt ville veta hur jag ville ha det, han sade att han började få så pass starka känslor för mig att det var ett nu eller aldrig-läge, min attityd blev för krävande. Jag sade "okej då, då är vi väl tillsmamans då, men jag kommer bara att ha tid att träffa dig 2-3 dagar i veckan efter kl 22 när jag har pluggat klart" Av någon anledning gick han med på det, och så småningom sågs vi mer och mer och ett liv utan varandra blev mer än otänkbart. Nu idag så bor vi ihop och planerar förlovning och bröllop.