• Alexa44

    att vara eller inte vara ihop

    Hej!

    En klassisk fråga som kanske kanske börjar bli aktuell för mig:
    När är man ihop, alltså när kan man anses vara ett par? Några speciella kriterier som ska vara uppfyllda? Folk har ju många olika åsikter i frågan.. t.ex.
    - man är ihop när man går hand i hand på stan mitt på dagen (men det känns inte helt vattentätt).

    Självklart är det enda raka att fråga personen i fråga, men ändå...vore kul att höra era åsikter.
    Jag och herr X har:
    - setts i ett par veckor
    -hörts av flera gånger om dagen i drygt en månad
    -han har sovit över hos mig och jag hos honom
    -vi har båda berättat om varann för våra kompisar
    -vi har planerat lite inför helger ihop
    -vi ska fira midsommar ihop

  • Svar på tråden att vara eller inte vara ihop
  • Alexa44

    Jo, exclusive är jag i alla fall... det har han sagt.

  • Alexa44

    Helt sjukt vad nervös man kan bli. Nu har vi tillbringat tre helger ihop, jag har träffat hans kompisar och han har träffat en del av mina. Inför dem antar jag att vi framstår som ett par - vi håller om varann och pussas, så ingen av oss vill framstå som "bara vänner" i alla fall. Men jag blir så nervig av att tänka mig att ta upp frågan om det verkligen är "vi" nu eller om han liksom inte bestämt sig än. Har dessutom drabbats av någon sorts akut mindervärdeskomplex och kan inte låta bli att fråga mig om han verkligen gillar mig pår riktigt. Men vi hörs ju varje dag och han säger gulliga saker, skickar gulliga meddelanden etc. så jag borde väl försöka spänna av och trivas. Men det är så svårt ibland!

  • Alexa44

    Hoppas någon orkar fortsätta på den här tråden, även om grundfrågeställningen inte känns så aktuell längre...
    Vi hade en bra midsommarafton ihop och han hängde med och vi gick över och träffade mina kompisar ett tag. Sen åt vi två på restaurant och han höll mina händer nästan hela tiden och sa att jag verkligen var precis hans typ osv. Senare på kvällen när vi gått och lagt oss frågade jag om det var så att vi höll på att bli ihop. Med tanke på hur översvallande han varit i 1½ månads tid så trodde jag inte att det skulle vara några tveksamheter, men jodå... då börjar svamlet: "Vi är väl ihop men jag vill ta det lugnt", "Jag är så rädd för att såra någon igen", "Jag behöver tid", "När jag får krav på att känna något så brukar det låsa sig" osv. Jag kände redan då att, det här låter ju inte särskilt lovande. Sov inte så bra den natten. Sen sågs vi i söndags (mitt intiativ) och efter det har han varit mkt dålig på att höra av sig (att jämföra med att vi hördes varje dag förut och han skickade typ 5 kärleks-sms varje dag). Jag ringde honom i går kväll och vi pratade lite om allt möjligt sen sa jag att "ja, du får väl höra av dig om du vill ses". Han sa att "det är klart". Sen när jag pressade honom lite så sa han ungefär samma saker som när jag frågade om vi var ihop. Han behöver tid. Visst, jag behöver också tid och att vi ses lite mindre intensivt ett tag, men han verkar mena att han vill ta en paus och det känns väldigt konstigt att göra det i det här stadiet. Vi har inte bestämt att ses i veckan. Jag vet inte vad jag ska göra. På sätt och vis vill jag ringa och säga att det nog inte är ngn mening och att det blivit väldigt "laddat" och konsigt. För hur bra kan det blir om han kommer tillbaks efter två veckor kanske och säger "jo, jag vill nog ha dig i alla fall"? Någon som varit med om något liknande? Jag sa förresten till honom att "om det är så att du egentligen redan bestämt dig så kan du lika gärna säga det nu direkt". Men, nej, han behövde tid...

  • Alexa44

    Tack för svaren. Det var intressant att läsa era åsikter - kloka, som vanligt.
    Det blev en paus för att tänka över och känna efter i drygt en vecka, och såhär i efterhand känns det som att vi båda faktiskt behövde det. Jag är alldeles för "ivrig" när jag träffat någon ny som visar intresse tillbaka och tänker inte klart. Men, efter att ha tänkt båda två så kom vi fram till att vi ska vara ihop.
    Han sa att han gärna vill att jag är hans flickvän om jag fortfarande vill det, och det vill jag ju. Skönt att vi kunde ta oss ur den och skönt att få ställa krav utan att han valde att dra sig ur för det.

  • Alexa44

    Sista meningen ska vara: Skönt att vi kunde ta oss ur den knepiga situationen osv.

  • Alexa44

    Skulle bara vilja ha några goda råd på vägen... någon som känt igen sig i det jag skrivit och varit med om att det sen lett till något bra?

  • Alexa44

    Får man fråga då hur det går för Spikenn som skrev i denna tråd?

  • Alexa44

    Vad gullig du är som frågar, Swiss!
    Jo, det går bra. Vi har varit ihop 1½ vecka nu... min längsta relation på över ett år.
    Han är väldigt gullig och omtänksam och avslappnande att umgås med. Vi hörs varje dag och sen ett par ggr i veckan, det känns ganska lagom som det är nu, varken han eller jag orkar med något "uppspeedat" tempo. Han frågade i helgen om det kändes bra att vara hans pojkvän, för nu var ju "ångerveckan" slut.

  • Alexa44

    Det blev lite fel - jag menar att vi hörs varje dag och ses ett par ggr i veckan.

  • Alexa44

    Hej Spikenn (och alla andra)!
    Jag tycker att det låter som att hon verkligen är kär i dig.. du skrev att hon sagt att hon stundtals är tokkär i dig och det låter ju lovande. Det låter väl perfekt om hon både känner att du är en bra vän som hon vågar öppna sig för och att hon dessutom är attraherad av dig och kär i dig. Kanske behöver hon/ni bara ta det lite lugnt och inte pressa fram något. Se till att ni hinner längta efter varann så kanske både du och hon hinner känna om ni längtar efter varandra som vänner eller som något mer. Jag kanske bara svamlar nu... men det låter ju lovande i alla fall tycker jag!

  • Alexa44

    Kan tillägga att det än så länge går bra för mig och honom. Har bara så svårt att bli av med den här rädslan för att bli dumpad, den sitter som en klump i bröstet och gör ont. Man måste ju satsa för att vinna, men det känns läskigt... ju mer känslor jag får för för honom, ju mer riskerar jag att förlora. Usch. Hur ska man tänka för att lugna ner sig? Jag har fast jobb, bostadsrätt, jättefin familj, underbara vänner etc. så det är ju inte så att hela mitt liv står och faller med den här killen... men jag skulle så gärna vilja att det håller. Tror inte att jag orkar med fler besvikelser vad gäller just kärlek, speciellt inte efter att ha levt för länge ihop med en kille som fick mig att känna mig så dum och värdelös som mitt ex. Han har förstört ganska mkt känns det som, men jag gjorde ju i alla fall slut med honom till slut... som tur är.

Svar på tråden att vara eller inte vara ihop