att vara eller inte vara ihop

Helt sjukt vad nervös man kan bli. Nu har vi tillbringat tre helger ihop, jag har träffat hans kompisar och han har träffat en del av mina. Inför dem antar jag att vi framstår som ett par - vi håller om varann och pussas, så ingen av oss vill framstå som "bara vänner" i alla fall. Men jag blir så nervig av att tänka mig att ta upp frågan om det verkligen är "vi" nu eller om han liksom inte bestämt sig än. Har dessutom drabbats av någon sorts akut mindervärdeskomplex och kan inte låta bli att fråga mig om han verkligen gillar mig pår riktigt. Men vi hörs ju varje dag och han säger gulliga saker, skickar gulliga meddelanden etc. så jag borde väl försöka spänna av och trivas. Men det är så svårt ibland!

Att ni börjat presentera varann för kompisar tycker jag låter som ett mycket gott tecken.

Personligen har jag mamma som referens, när jag har berättat för henne har det liksom varit på riktigt och inte bara en "fling".

Tycker att "blivande fru J"s variant att kompisen frågar är lite smart om ett bra tillfälle ges så att det inte verkar krystat.

Tack!

Alexa44 - Enligt vad du skriver ang era gemensamma erfarenheter så tycker jag att ni kan klassas som att vara ihop. :)

Själv hade jag tur; en av mina vänner frågade min nuvarande fästman på en fest ifall vi var tillsammans (utan att jag hade bett henne innan, däremot så hade jag bett en annan kompis fråga, men den första kompisen hann alltså före :D). Han sa "Jo, ja, det är vi väl". ;) Och det är det datumet vi räknar som vårt "tillsammansdatum". Men nu var ju jag endast 17 vid tillfället, så det är kanske lättare att ta reda på det på det viset när man är yngre. ;)

Tack för svaren. Återstår bara att se till att man inte nojar ur och bara är stel och tråkig i midsommar, jag blir så nervös när jag verkligen gillar någon. Dumt, dumt, för det enda som funkar är ju att slappna av och vara sig själv. Blir så arg på mig själv ibland...Någon som känner igen sig?

Att vara nervös är ju en del av den allra första nyförälskelsen. ;) Men det går nog bra! Mtp på den där listan du skrev i startinlägget så blir jag förvånad om han inte redan anser att ni är ihop. :)

Jag la helt enkelt korten på bordet och sa till min m2b efter lite dejtande och hångel att jag ville vara hans flickvän. Då vet man var man står. M2b såg belåten ut och sa att det gick ju bra ifall han fick vara min pojkvän. Vet inte om det har med åldern att göra men ju äldre jag blivit (är 30) desto mer less ha jag blivit på detta spel och fundera över vad han tänker. Då funkar raka rör mycket bättre för mig.

Det låter ju som om ni är ihop...

Svårt att definiera när man är ihop, för mig är det något man glider in i. Om inte annat så vet man det när man presenteras som hans flickvän av honom eller hans kompisar :)
Fast alla mina tidigare pojkvänner har frågat mig om vi var ihop, så det kan ju lösas på det viset också.

Svara i pojkvännens telefon skulle jag bara göra om vi bodde ihop, oavsett om det gäller mobilen eller hemtelefonen.

Hoppas någon orkar fortsätta på den här tråden, även om grundfrågeställningen inte känns så aktuell längre...
Vi hade en bra midsommarafton ihop och han hängde med och vi gick över och träffade mina kompisar ett tag. Sen åt vi två på restaurant och han höll mina händer nästan hela tiden och sa att jag verkligen var precis hans typ osv. Senare på kvällen när vi gått och lagt oss frågade jag om det var så att vi höll på att bli ihop. Med tanke på hur översvallande han varit i 1½ månads tid så trodde jag inte att det skulle vara några tveksamheter, men jodå... då börjar svamlet: "Vi är väl ihop men jag vill ta det lugnt", "Jag är så rädd för att såra någon igen", "Jag behöver tid", "När jag får krav på att känna något så brukar det låsa sig" osv. Jag kände redan då att, det här låter ju inte särskilt lovande. Sov inte så bra den natten. Sen sågs vi i söndags (mitt intiativ) och efter det har han varit mkt dålig på att höra av sig (att jämföra med att vi hördes varje dag förut och han skickade typ 5 kärleks-sms varje dag). Jag ringde honom i går kväll och vi pratade lite om allt möjligt sen sa jag att "ja, du får väl höra av dig om du vill ses". Han sa att "det är klart". Sen när jag pressade honom lite så sa han ungefär samma saker som när jag frågade om vi var ihop. Han behöver tid. Visst, jag behöver också tid och att vi ses lite mindre intensivt ett tag, men han verkar mena att han vill ta en paus och det känns väldigt konstigt att göra det i det här stadiet. Vi har inte bestämt att ses i veckan. Jag vet inte vad jag ska göra. På sätt och vis vill jag ringa och säga att det nog inte är ngn mening och att det blivit väldigt "laddat" och konsigt. För hur bra kan det blir om han kommer tillbaks efter två veckor kanske och säger "jo, jag vill nog ha dig i alla fall"? Någon som varit med om något liknande? Jag sa förresten till honom att "om det är så att du egentligen redan bestämt dig så kan du lika gärna säga det nu direkt". Men, nej, han behövde tid...

Varningsklockor....

Han verkar bara vilja leka lite och känna på den första rosa kärleken. Skulle en kille börja så där redan efter sex veckor, hade han inte en chans.

Det där med tid är bara en bortförklaring tror jag, han är inte alls redo för ett förhållande överhuvudtaget.

Hårt - Men så tror jag.