att vara eller inte vara ihop

Jag tycker det är jättebra att du vågade ta upp frågan om ni är ihop. Det är synd att han reagerade som han gjorde för det tyder på att han antigen inte har en aning om vad han vill eller känner eller att han egentligen inte är så jätteintresserad. Jag tycker du ska köra på och fortsätta ställa krav. Vill han fortsätta träffa dig får han göra detta som din pojkvän. Jag har själv varit ihop med en sådan där vel-petter och jag var så kär och rädd för att skrämma bort honom genom att ställa för mycket krav. I slutändan ledde det bara till att jag kände mig uttnyttjad och överkörd.

Är han kär och interesserad av dig behöver han inte en massa tid osv. Som det är nu verkar det som han bara vill träffa dig på sina egna vilkor. Stå på dig och var stark.

För att svara på ursprungsfrågan... inte lätt att definiera när man är ett par eller inte. Men kriterier som jag tycker är bra är dels att man blir presenterad för hans familj, inte bara kompisarna alltså utan familj, syskon, barn, vad det nu kan vara. Och sedan att man blir en självklar del i den andres liv, att det är självklart att vi planerar vår fritid tillsammans (inte alltid dygnet runt så klart) men semestrar, helger och så. Och att man känner att man kan ringa när som helst... Det tycker jag är tecken på att man har passerat datingstadiet.

Tjena Alexxa!

Lite lustigt...har exakt samma funderingar som du. Har träffat den mest underbara tjejen man kan tänka sig för 5 veckor sen. Vi har sovit tillsammans nästan varje helg. Pratar, messar eller mailar varann varje dag.
Tillbringade hela midsommarhelgen på tu man hand och älskade med varann långt in på småtimmarna.
En helg helg full med blickar, skratt, kärleksfull beröring och underbara konversationer.
Den underliga frågan dyker ändå upp ibland...Är vi ihop? När är man "exklusiva"?
Innerst inne tycker jag nog, precis som du, att det känns som man är ett par...
Tycker ändå att vi kan bolla runt frågan ett par gånger till. Alltid kul med lite kommentarer... :)
Lycka till med kärleken, Alexxa!

Jag är väl en sådan där hemsk person som aldrig kan bestämma mig :) När jag och min sambo började träffas dröjde det inte länge innan han började fråga om vi var ihop eller inte. Jag svarade att "det spelar väl ingen roll, det är ju bara att sätta präktiga ord på tillvaron, vi har det väl bra som vi har det".

Han blev ganska ledsen över att jag aldrig sade att vi var ihop, och såg just det som någon slags garanti för att inga andra män fanns på liknande sätt i mitt liv. Jag stönade och tyckte han kunde lita på mig, men inte var säker på att jag orkade med ett förhållande alls.
Precis så var det nämligen, jag var independent woman no1. Inte beroende av någon, styrde och levde mitt hyfsat förutsägbara liv, koncentrerade mig på studierna och kände mig vääääldigt obekväm med att en främmande man skulle komma in i mitt liv och börja lägga sig i mina beslut.

En dag sade han att han faktiskt ville veta hur jag ville ha det, han sade att han började få så pass starka känslor för mig att det var ett nu eller aldrig-läge, min attityd blev för krävande. Jag sade "okej då, då är vi väl tillsmamans då, men jag kommer bara att ha tid att träffa dig 2-3 dagar i veckan efter kl 22 när jag har pluggat klart" Av någon anledning gick han med på det, och så småningom sågs vi mer och mer och ett liv utan varandra blev mer än otänkbart. Nu idag så bor vi ihop och planerar förlovning och bröllop.

Jag tycker du ska ge det tid. Om han inte hör av sig så är han inte intresserad, så enkelt är det. Hårt men sant.

Tack för svaren. Det var intressant att läsa era åsikter - kloka, som vanligt.
Det blev en paus för att tänka över och känna efter i drygt en vecka, och såhär i efterhand känns det som att vi båda faktiskt behövde det. Jag är alldeles för "ivrig" när jag träffat någon ny som visar intresse tillbaka och tänker inte klart. Men, efter att ha tänkt båda två så kom vi fram till att vi ska vara ihop.
Han sa att han gärna vill att jag är hans flickvän om jag fortfarande vill det, och det vill jag ju. Skönt att vi kunde ta oss ur den och skönt att få ställa krav utan att han valde att dra sig ur för det.

Sista meningen ska vara: Skönt att vi kunde ta oss ur den knepiga situationen osv.

pushing up

Skulle bara vilja ha några goda råd på vägen... någon som känt igen sig i det jag skrivit och varit med om att det sen lett till något bra?

Får man fråga då hur det går för Spikenn som skrev i denna tråd?

hur gar det for dig nu?

Vad gullig du är som frågar, Swiss!
Jo, det går bra. Vi har varit ihop 1½ vecka nu... min längsta relation på över ett år.
Han är väldigt gullig och omtänksam och avslappnande att umgås med. Vi hörs varje dag och sen ett par ggr i veckan, det känns ganska lagom som det är nu, varken han eller jag orkar med något "uppspeedat" tempo. Han frågade i helgen om det kändes bra att vara hans pojkvän, för nu var ju "ångerveckan" slut.

Det blev lite fel - jag menar att vi hörs varje dag och ses ett par ggr i veckan.

Tjena Alexa...Spikenn här igen!
En liten lägesrapport...
Vi umgås fortfarande riktigt ofta. Bodde tillsammans i åtta dagar förra veckan och det var helt underbart. Hade egentligen planerat en minisemester tillsammans men den grusades av andra orsaker. Några mysiga småutflykter, nån film och toppenmiddagar på tu man hand.
Hon har förklarat att hon är livrädd för att gå in i nya relationer och att det därför varit lite oklart innan.
För ett par dagar sen berättade hon att hon under veckan vi bodde ihop, har öppnat sig på ett tryggt vis och avslöjat många av hennes innersta sidor för mig. Att hon kastas mellan en kärleksrelation och ett kompisförhållande och att hon stundtals är tokkär i mig...
Jag vill verkligen att allt ska kännas rätt och inte sätta någon press på henne, men vet inte riktigt vem bollen ligger hos?!
Tipsa mig, Alexxa och lycka till själv! :)

Hej Spikenn (och alla andra)!
Jag tycker att det låter som att hon verkligen är kär i dig.. du skrev att hon sagt att hon stundtals är tokkär i dig och det låter ju lovande. Det låter väl perfekt om hon både känner att du är en bra vän som hon vågar öppna sig för och att hon dessutom är attraherad av dig och kär i dig. Kanske behöver hon/ni bara ta det lite lugnt och inte pressa fram något. Se till att ni hinner längta efter varann så kanske både du och hon hinner känna om ni längtar efter varandra som vänner eller som något mer. Jag kanske bara svamlar nu... men det låter ju lovande i alla fall tycker jag!

Kan tillägga att det än så länge går bra för mig och honom. Har bara så svårt att bli av med den här rädslan för att bli dumpad, den sitter som en klump i bröstet och gör ont. Man måste ju satsa för att vinna, men det känns läskigt... ju mer känslor jag får för för honom, ju mer riskerar jag att förlora. Usch. Hur ska man tänka för att lugna ner sig? Jag har fast jobb, bostadsrätt, jättefin familj, underbara vänner etc. så det är ju inte så att hela mitt liv står och faller med den här killen... men jag skulle så gärna vilja att det håller. Tror inte att jag orkar med fler besvikelser vad gäller just kärlek, speciellt inte efter att ha levt för länge ihop med en kille som fick mig att känna mig så dum och värdelös som mitt ex. Han har förstört ganska mkt känns det som, men jag gjorde ju i alla fall slut med honom till slut... som tur är.