har äntligen börjat inse att jag är sjuk...

Jag känner att jag måste ansluta mig till den här till den här tråden, känner så väl igen mig i Fluffigt fårs berättelse.
Jag började banta första gången när jag var tretton år och har sedan dess stått still i vikt som längst i tre månader,idag är jag 32 och har äntligen ringt till psyk.
Man kommer till en punkt i sitt liv när man verkligen undrar vad man håller på med.
Har börjat fundera på vad som är det verkliga problemet,för att det inte har med mat och vikt har jag ju fattat även om det är jobbigt att inse.
Jag får oxå alltid mycket komplimanger om både utseende och personlighet, men kan inte ta till mig detta.
All min vakna tid går åt till att fundera på hur jag ser ut och hur andra uppfattar mig,detta gör i sin tur att man blir rätt begränsad i sitt leverne.
Som den expert man blivit på kost,hälsa och psykologi kring detta, försöker jag hjälpa andra förstå att livet inte är värt att sträva efter något så dumt att vara något man inte är.
Men när det kommer till en själv,ja då har man fastnat i självdestruktivt liv utan att kunna göra något åt det,jobbigt!!
Någon som känner igen sig och lyckats fått hjälp med sitt felaktiga tänkande??