har äntligen börjat inse att jag är sjuk...

Har ingen egen erfarenhet av detta, men det borde ju vara ett stort steg att du inser att du behöver hjälp OCH har ngn vid din sida.

Jag önskar dig lycka till!

For mig var det sa att jag forstod det hela tiden, men jag tyckte bara att 'det ar inte sa farligt' - men det blir det ju till slut. Jag var ju knappast tjock heller, runt 60 kg, men tranade som en jakla galning (6 dagar i veckan, 2 ganger om dagen) och at knappt nagonting. Jag var ett vrak, och anda vagde jag 'sa mycket' sa jag trodde att det itne var sa farligt eftersom 'alla anorexia/bulimi-offer vager ju under 45kg och ar skinn och ben' TROR man, sa ar det INTE...

Bra att du tar tag i det nu, i mitt fall sa tog det ratt lang tid innan jag forstod att jag var matt och sadana enkla grejer, men ar i princip 'aterstalld' nu, har inte tranat pa over 1 ar, bara gatt promenader, och ater allt. Och dom om min forvaning nar jag vagde mig for forsta gangen pa over ett ar for nagon manad sedan, 55kg... ja kroppen gillar mat, sager jag bara :) Ingen ide att spaka sig da kroppen bara sitter och samlar pa allt man stoppar i sig annars (man gar alltsa inte ner i vikt da...) Lycka till tjejen!

Hej...

Har själv ätstörningar och det är bara några veckor sen jag började fatta det men trots det så svälter jag mig själv.

Trodde som du att man måste vara skinn och ben innan man var sjuk men jag inser att mitt tänkande inte är sunt. Det är inget jag har kommit på själv utan det är snarare många samtal vid många olika tillfällen med sambon som har öppnat ögonen.

Tyvärr så brottas jag med ett väldigt dåligt självförtroende så på något sätt har vikten blivit något sätt för mig att få utlopp för mina känlor. Att om jag är smal så duger jag lite illafall....*ledsen*

Hatar tanken att gå upp i vikt. Vill inte gå upp ett hg. Får panik när magen är uppsvälld efter att jag ätit något.

Hur äter du?
Jag äter frukost (två hårdbrömackor + te)
och sen beroende på morgonvikten består min lunch av samma sak. Middag hoppar jag över om jag väger för mycket eller om jag är uppsvullen.

Den sista tiden har jag försökt en ny metod. Att äta lite middag (lagad mat) fast inte så att jag blir mätt utan nöjd. Kan annars hetsäta mer än min sambo.. Dvs 4 potatisar + två kotletter +sallad och är inte mätt!!!!!!!! Istället får jag en magen som jag inte kan få in i några andra byxor än "mysbyxor med resår"

Konstig nog är jag en gottegris. Jag älskar allt som är onyttigt... chips, choklad, tårtor, mcdonalds mm
Kan svälta 2 dagar för att äta hamburgare på mcdonalds. sjukt va?

Har bara satt fingrarna i halsen två gånger under dessa år... på något sätt vet jag att då har jag verkligen gått över gränsen...

Glömde skriva att jag är 160 lång och väger 46-47

nej att ha anorexia är verkligen inte att väga 35 kg o vara pinne...

jag har legat inne på psyk lång tid o sett många anorektiker komma o gå.....

o så finns det alltid en gråzon.. man kan ha ett anorektiskt beteende men ändå inte väga mer/mindre än normalt för sin längd...

likaså åt andra hållet... att vara bulimiker innebär inte att man väger 95 kg.. man kan var supersmal o ändå vara bulimiker...

jag har själv svåra ätstörningar o jag inser att jag är sjuk men jag har tyvärr inte tagit tag i problemet utan sjuter det hela tiden framför mig o skyller på att jag måste ta hand om jobb o familj osv...

bara for att man ater lite betyder det inte att man ar sjuk ,i manga ar har folk sagt till mig att jag vager for lite och fragat om jag har anoroxia jag vager mellan 43-45 vilket ar min personliga Normal vikt jag mar bra av att halla den vikten jag ater nyttigt men ibland ocksa onyttig men grejen ar att vissa dagar kan jag ata mer o visa mindre eller inget alls men allt har med vad jag kanner for att gora , i ovrigt alskar jag frukt och gront och ang kokt mat men jag gillar det ( jag tvingar inte mig sjalv) det som stor mig otroligt ar nar folk enligt deras tanke satt och vad som ar normalt for dom ska komma och saga eller fraga om man har anoroxi och inte ger sig.

Fru M
Hur lång är du?

Mitt lilla hjärtegull

157 cm

Jattebra att du tagit forsta steget. Mina vanner slapade mig till skolskoterskan nar jag gick pa gymnasiet, da hade jag varit sjuk i 4 ar.. Hon sag till att jag fick ga och prata med en terapeut en gang i veckan, samt att jag fick traffa en dietist. Man blir aldrig helt frisk fran atstorningarna, det ar som att vara en nykter alkoholist ungefar. Fortfarande, efter 7 ar som "nykter" kommer den dar rosten tillbaka ibland och sager all sjons otacka saker. Men vad jag larde mig under samtalen med teraputen var hur jag skulle hantera "rosten", dvs att lara mig att inte lyssna. Jag onskar dig all lycka!

Jag känner att jag måste ansluta mig till den här till den här tråden, känner så väl igen mig i Fluffigt fårs berättelse.
Jag började banta första gången när jag var tretton år och har sedan dess stått still i vikt som längst i tre månader,idag är jag 32 och har äntligen ringt till psyk.
Man kommer till en punkt i sitt liv när man verkligen undrar vad man håller på med.
Har börjat fundera på vad som är det verkliga problemet,för att det inte har med mat och vikt har jag ju fattat även om det är jobbigt att inse.
Jag får oxå alltid mycket komplimanger om både utseende och personlighet, men kan inte ta till mig detta.
All min vakna tid går åt till att fundera på hur jag ser ut och hur andra uppfattar mig,detta gör i sin tur att man blir rätt begränsad i sitt leverne.
Som den expert man blivit på kost,hälsa och psykologi kring detta, försöker jag hjälpa andra förstå att livet inte är värt att sträva efter något så dumt att vara något man inte är.
Men när det kommer till en själv,ja då har man fastnat i självdestruktivt liv utan att kunna göra något åt det,jobbigt!!
Någon som känner igen sig och lyckats fått hjälp med sitt felaktiga tänkande??

Jag insåg hela tiden att mina tankar inte var normala och sunda men jag ville inte ha hjälp att bli frisk för då skulle jag ju inte gå ner i vikt, fast jag insåg inte hur allvarliga mina ätstörningar var egentligen. Det tog mig 12-13 år att inse att jag faktiskt var sjuk, att min ångest för min vikt och min fixering vid mat inte var frisk, trodde att alla andra tänkte som mig...

Idag mår jag mycket bättre men inte helt bra och det blir jag nog aldrig... för det är som SYL skriver, man är som en nykter alkolist..