Sommarflirt

Jag har skrivit tidigare i andra trädar att jag anser att en relation bygger på kommunikation. Oftas är det det som händer efter en tid tillsammans, att man tystnar. Vi människor utvecklas och blir bekräftade genom att bli sedda av andra. Kommunikation fyller den funktionen. Jag vet inte varför vi tystnar eller varför nyfikenheten på vår partner svalnar, kanske tror vi att vi känner vår partner så väl att vi inte behöver kommunicera. Att vi vet vad den andra tänker, känner eller önskar.
Jag vet inte hur länge ni två har varit ett par eller hur kommunikationen fungerar i er familj så jag kan inte säga att det är därför du känner som du gör. Din känsla är med all säkerhet äkta men kanske av fel anledning. Det kanske inte är så att du vill separera från din fru, du kanske bara vill att din fru ska se, höra och bekräfta dig på samma sätt som sommarflirten gjorde.

Så mitt råd blir att du skall prata med din fru innan någon större skada är skedd.

Kan man inte bara få njuta lite av det där "pirret" utan att det behöver bli något mer? Om man bara är på sin vakt och vet att det inte kan bli något mer är det väl inte så farligt. Det är ju underbart att få känna sig förälskad just så där som det kändes i 20-årsåldern. istället kanske det kan berika den relation man är i, alltså att man får lite av en nytändning. Men då gäller det ju att skilja på tanke och handling! Vad du tänker kan ingen ta ifrån dig men du måste passa dig för hur du beter dig.

Om det bara är en förälskelse så brukar det ju gå över efter en tid, och då tror jag nog att familjen betyder mest i alla fall. Men under tiden kan du väl njuta av känslan?

Lycka till!

Tycker att det är okej att man flörtar lite även om man är gift eller liknande (för mig kan det vara en kick för självförtoroendet), men inte att man tar det längre än så!

Tycker att det är respektlöst av dig att flörta (typ "smita iväg") med en tjej när din fru är med!! Fatta hur det känns för henne!! Som du själv skriver, "inte offrar man familjen för en flirt", tänk på det redan NU, det är så lätt att man förstör något som inte går att reparera även om det verkar oskyldigt i nuläget så är det ändå lättare att sätta stopp redan nu INNAN något hänt..

Vet att det kan vara jättesvårt att tänka rationellt när man är förälskad, men om du vill ha kvar din familj i dess befintliga skick (vill du det?) så måste du välja familjen och stå emot din förälskelse till den andra tjejen!
En förälskelse GÅR ÖVER med tiden om man inte ger den näring att växa!

DU VÄLJER!!

cassiopeja

Jag var lite otydlig märker jag. Förlåt!

Vi smet inte iväg för att på nåt sätt komma undan våra respektive eller så. Vi gillade bara att prata och vara tillsammans. (det kändes som om det var en sån där verklig KLICK-situation) Hur lätt som helst kunde vi prata om allt möjligt utan att det blev knasigt eller kändes fel. Jag kan verkligen i n t e på ettbra sätt beskriva hur det var men ingnen av oss uttalade något om förälskelse eller ens tycke för varandra.

Märklig känsla som jag faktiskt inte känt fler ggr i mitt liv än 3-5 ggr. Jag förstår min sambos ilska mot tjejen, hon stör sig på att hon öppet sitter och flirtar med mig. Jag satt inte heller och flirtade men det är ju möjligt att "le tillbaka" är att "flirta". Det är nog så.

Som jag känner nu är set som en slag saknad. Jag skulle velat prata mer med den människan- oavsett kön. Det bara kändes så jäkla bra...

.Jag har inte gått vidare med saken. Den är lagd på is... tyvärr. för hon verkade kunna bli en fin vän. (jag har inte så många vänner)

svårt att beskriva hur jag känner. riktigt svårt..

Jag tror att det största hotet man upplever som fru/sambo/flickvän är inte att partnern är sexuellt otrogen, utan att han fick en så otroligt fin kontakt med den här andra kvinnan, att de kunde prata "som vi inte kan". Sen är det väl lätt att bli förälskad på semestern när allt är avkoppling och mysigt. Samma tjej med lika många barn som du har, med arbete, tvätt och städning, vardagsslitet, är kanske inte lika "nice".

Jonnes Brud.
Hon är i samma situation som mig fast 1 barn mindre.

Men jag förstår dig. Man var går gränsen egentligen för otrohet på det emotionella planet? Kan man som kille ha en kvinnlig vän som man kan prata med allt möjligt om utan att det övergår i tycke för varandra och sedan vidare till kärlek? Jag har ju manliga vänner som jag pratar med allt om så varför inte en kvinnlig? Det hela säger ju sig självt, då det blir ohållbart påfrestande för en sambo att plötsligt ha fått en rival. Jag har en bra relationen med min sambo sedan 12 år och vi bråkar sällan om saker -snarare löser problemen via snack etc. Vi är väldigt lika och har massor gemensamt men även lka mycket delade meningar.
Till saken hör att min sambo är väldigt lik den här tjejen på många sätt och har massor av lika egenskaper. Nästan läskigt men också ett bevis för att jag attraheras av liknande egenskaper.

Det är klart man kan ha kvinnliga kompisar, men då måste man också passa sig så att det inte "händer" något. Men framförallt, och viktigast, din hustru måste tycka att det är OK. Hon måste ha tillit till dig och denna kvinna, så att hon litar på att det inte blir något mer. Jag har alltid umgåtts mest med män, mycket beroende på att de haft samma intressen som mig, även om jag inte har haft någon jättenära kompis av manligt kön. På de arbetsplatser jag jobbat på, så är det dock män som har "stått mig närmast". Om min f.d. man eller min M2B skulle må dåligt av det, så skulle jag nog passa mig.

Så klart att man kan ha vänner av det motsatta könet!

Men det förefaller som att NI har mer än vänskapliga kännslor för varandra, eller hur? Då tror jag att det är svårt att hålla det på ett vänskapligt plan tyvärr, lätt att man flyttar på gränserna.

Undrar lite över hur du och din fru (sambo?) har det ihop?

Jag vet precis hur du har det. Har varit i en liknande situation hela våren. Det har varit överdjävligt. Det var en kollega till mig som jag hade så roligt med. Vi pratade, skojade och hade såååå kul. Precis som du säger. Jag kunde inte sova. Sprang runt som på moln.

Min man älskar jag mest av allt. Han är underbar och vi har det jättebra tillsammans, men tydligen inte så bra som jag trodde då jag helt plötsligt fick känslor för någon annan.

För att göra historien kort så slutade det med att jag berättade för den här killen hur jag kände det. Jag var ju så nyfiken på om han kände lika. Känslorna var besvarade och tyvärr kysste vi varandra ett par gånger.

Det kan tyckas dumt att berätta för honom, men samtidigt så var det bra. På väldigt kort tid blev jag tvungen att göra något åt situationen. Han ställde vissa krav och jag blev tvungen att välja. Jag valde min man.

I och med att det här hände. Fick jag lov att tänka efter vad som är viktigt för mig. Och spänningen försvann på något sätt i och med det här. Idag kan jag knappt förtå vart mina känslor kom ifrån för attraktionen är nästan som bortblåst. Samtidigt så känns det lite som att jag förlorat en bra vän, men vänskapen kommer kanske tillbaka så småningom. Det kan jag i alla fall leva med. Men att jag svikit den jag älskar allra mest är jobbigare att leva med.

Och -Nej, det är inte värt att offra familjen! Inte om ni egentligen har det bra.