kluven glädje

Fick mitt antagningsbesked idag, vill plugga vidare på en utbildning som inte finns här i örebro, har sökt på ett flertal ställen och jag kom in i växjö...jippie men ett kluvet jippie, utbildningen är på 3 år och sambon har fast jobb här så han kan inte flytta...3 år som särbo hur kul känns det? samtidigt som det känns lite pirrigt och spännde, jag har sökt denna utbildning på andra ställen i två gånger nu, och blev reserv överallt utaom i växjö, jag vill bli färdig och få börja jobba med mitt drömyrke, och nu får jag chansen. jag kom in som 4:e reserv på ett distansaleternativ också, tänker tacka ja till båda och kommer jag in på distansen så struntar jag i att flytta och läser färdigt hemifrån.

kan inte någon muntra upp mig lite och skriva alla bra saker med att ha ett distansförhållande.

vi har haft det förut, de första 2,5 åren bodde vi i olika städer och sågs bara på helgerna, sen flyttade vi ihop för snart tre år sedan och nu har man liksom vant sig vid det goda, jag minns de plågsamma avskeden man hade varje söndag förut, nu blir det längre mellan oss, så nu kanske vi inte ens kan träffas varje helg, pengarna kanske inte räcker till det Varför kan ingenting baraq vara lätt och roligt?