OT om socialbidrag

Tack för era svar!

Okej, jag ska kolla upp bostadsbidraget, men jag tror faktiskt inte att hyran är tillräckligt hög. (4333:-.)

Jag pluggar på unversitet och har minst 2½ år kvar. Min pojkvän är arbetssökande, men det är verkligen jättesvårt att få jobb i Uppsala.

...jo, det verkar som att jag kan få bostadsbidrag kanske!

Tack igen för hjälpen!

Jo, han söker många jobb, fast nästan bara dem som finns på platsbanken och jag har ärligt talat nästan aldrig hört om någon som fått jobb via arbetsförmedlingen. Jag tycker att han borde vara runt mer "visa upp sig", så att säga... Det är så de flesta jag känner fått jobb iaf.

Jag vet inte varför han inte får alfa-kassa. Själv säger han att han hamnat mellan systemen, men jag vet inte hur det funkar.

Det är ett bra tips det där med timvikariat, jag ska höra om han är uppskriven i någon vikariepool.

Enligt uträkningen var vi inte berättigade till socialbidrag, antagligen för att jag har sommarjobbat i sommar och har lite pengar kvar efter det.

Egentligen _klarar_ vi oss alltså - ett tag. Men jag vill ju inte betala för honom och han vill verkligen inte ta emot pengar från mig heller, det går helt emot hur båda två funkar. De pengar jag har blivit tvungen att lägga ut ser vi som ett lån, som han ska betala tillbaka så fort han får pengar. (Det har han gjort tidigare, så fort han fått en kortare anställning.) (Självklart bjuder jag honom på mycket saker, och betalar oftast maten när vi handlar och så, jag menar större utgifter som när han inte kunnat betala sin del av hyran t ex.)

Tycker ni att det låter krasst? Det kanske är det. Vi och vårt förhållande är iaf inte redo för delad ekonomi. Jag tycker att det är helt sjukt att jag ska vara ekonomiskt ansvarig för honom bara för att vi bor ihop. Okej om vi hade varit gifta, haft barn eller ett registrerat partnerskap, men bara för att vi är sambo? Jag antar att samma sak gäller för två tjej- eller killkompisar som bor ihop. Om man har en inneboende, är det samma sak då?

Måste återigen tacka för att ni är så snälla och engagerar er så mycket i vår situation!

Miss Cee:

På den sida du tipsade mig om står det att han måste "under den senaste
12-månadersperioden före arbetslösheten har förvärvsarbetat 6 kalendermånader med minst 70 timmar per månad" för att få grundersättning...

Det har han inte gjort. Han pluggade heltid och jobbade natt en eller två helger per månad på ett tryckeri, vilket gav tillräckligt för att han skulle klara sig. Men det är inte tillräckligt för att uppfylla arbetsvillkoret, och eftersom han inte tagit examen uppfyller han inte studerandevillkoret. Och han vill inte plugga mer just nu (och skulle inte kunna få CSN-pengar heller).

Tack ändå.

Fiafria:

Hm, på den här sidan ser det ut som att han inte kan få det iaf... www.alfakassan.se/_pages/arbetsloshetsforsakring/grundersattning.asp

Fiafria och Lippi:
Jag har ju redan betalat för honom, när jag betalat skatt när jag jobbat. Och han har på samma sätt betalat för sig. Vad är det för inställning att man bara ska betala till systemet men inte få använda det när man behöver? Min sambo är inte annorlunda än andra arbetssökande, som ni vill betala till, eller? (Okej han är lite mer korkad än andra, som inte gått med i a-kassan, men utöver det...)

Goasmulan m fl:
Alla har olika principer. Självklart vill jag hjälpa honom när han periodvis har det svårt, men jag tänker inte försörja honom med pengar som jag lånar av staten och måste betala tillbaka, med hög ränta. Det vore en annan sak om jag jobbade och hade egna pengar.

Jag tycker också att han ska ta ett timjobb/skitjobb medan han väntar på "det rätta"...

Det jag sätter mig emot är att vi öht kallas "vi" eller "ni" när vi har skild ekonomi. Jo, _jag_ har så jag klarar mig - han har _inte_ det, så för honom är det faktiskt en nödsituation.

Jag tycker att det fungerar bra för oss att bo ihop, och vi har ett väldigt kärleksfullt förhållande, men många höjer på ögonbrynen åt att vi ändå är så självständiga (eller åtskiljda eller vad man ska kalla det). T ex så äter vi inte tillsammans, utan köper och lagar mat var för sig. Jag vet att det låter konstigt, men det är så vi trivs med att ha det. Men nej, vi hade nog inte lika gärna kunnat vara gifta.

ellinor1:

Det är faktiskt det som gäller nu och han vet om det. Vi har gått på knäna så länge och jag vet inte hur länge till jag klarar det.
(Jag tycker ju så mycket om honom, så jag skulle kanske inte kunna göra slag i saken av mina hot egentligen. Men han vet att det är allvar, så jag tror (jag måste tro) att han kommer att fixa ett jobb mycket snart.)

Miss Cee:

Ja, men du har ju rätt!!!
"Över grundskolenivå", jag tänkte att man måste ha en universitetsexamen! (Så jag var helt låst vid arbetsvillkoret.) Tack!!!

Han är en av dem som pluggat många år men inte riktigt kommit på vad han vill göra än... En mycket dålig situation. Men vad _ska_ man göra egentligen? Jag har en sån himla tur som valde rätt program på en gång, men flera kursare, kompisar och bekanta känner att de kanske valt fel, men kan inte byta för då kommer inte CSN-pengarna att räcka till en examen. Det är verkligen dålig sits och det finns nog ingen entydig lösning på problemet.

Ni har missuppfattat mig...

Jag menade verkligen inte att han inte söker några jobb medan han väntar på att hans drömjobb ska ramla i famnen på honom.

När jag skrev "det rätta" så menade jag i princip vilken tillsvidaretjänst som helst. Av dem han söker.

Som det är just nu är ju vilka pengar som helst bättre än inga, men tidigare t ex när han jobbade för att kunna plugga kunde han ju inte ta ett timjobb som bara gav småslantar och som krockade med hans föreläsningar. Jag tror att han har det kvar i bakhuvudet eftersom han söker aktivt efter ett "riktigt" jobb, men inte är särskilt aktiv på t ex vikariebanker som ger max en eller två dagars jobb i månaden.

AlmoustMrs: (stavas förresten almost)
Vaddå "kvinnligt", förstår inte ens vad du menar? Vill du hellre ha ett "kvinnligt" jobb än ett "manligt"?

Nej, jag håller med dig. Självklart skulle han kunna jobba på McDonalds, han pratade faktiskt om det igår bara...

Jag såg en siffra nyss i nån tidning; det finns just nu 300 000 arbetssökande i Sverige och 20 000 lediga jobb. Och många av jobben går ju till någon som redan har jobb och vill byta. Så det är inte lätt...