Är det någon som är som jag?(långt)

Hej Billa.
Han rusade iväg i ren ilska. Och jag gick efter och berättade att jag tyckte att det var så jobbigt. Men då pratar han i mun på mig och sa att " kan du inte kan tala om det i tid". Men då sa jag att jag tänkte att det skulle gå bra. Men det kunde han inte förstå.Han blev bara arg och han tyckte att han var den som var mest utsatt. Att han hade handlat tillbehör till köttet osv. Och jag tänkte att "aldrig mer jag vänder mig till honom igen". Jag kände att när jag vill ha stöd då finns han inte där för mig. Men tvärtom när det gäller ett bekymmer som gäller honom då ska jag finnas för honom och stödja och trösta. Jag kände mig uslare än uslast igår. Vet inte varför det känns så svårt med avsked. Men vännen sa "att det vet jag väl hur du är". Och när han sa så, då känns det inte så besvärligt längre då brukar jag lugna ner mig och det går ganska bra sedan. Men jag tycker att det känns konstigt att min sambo inte kan säga de orden utan tycker mest synd om sig själv, verkar det som. Jag börjar nästan inse att jag har kanske inte så mycket tillit till den här relationen med min sambo. Jag kände mig mycket sårad igår för att han blev arg på mig istället och att det var vännen som sa tröstande ord. Man undrar ju hur han fungerar. Jag har aldrig träffat någon som blir arg när någon är ledsen. Det är som du säger Billa, det gäller även när det är sorgligt och avsked på filmer. Men det är ju så jobbigt för att man är så här. Jag känner nästan som om jag skäms för mig själv.

Hej Ellte.
Jag ville ju inte förstöra hans idé. Men jag ville ju tala om för honom vad jag kände. Det är ju så svårt att finna de rätta orden just när man känner sig så här. Man är ju inte så klarsynt när man har den här känslan att man både skäms och tycker att det känns besvärande för andra. Jag tänker ju mycket på hur andra tänker om hur jag beteer mig. Det blir liksom en knäck på självförtroendet om man kan förklara det så.Men det beror nog också på hur man blir bemött, tror jag.

Tack Ellte. Jag ska tänka på de orden. Jag skulle aldrig bli arg på någon som är ledsen. Jag skulle försöka trösta den istället och "lägga plåster på såren". Det tycker jag hör till. Känns väl lite jobbigt idag eftersom det blev så att det blev tyst och ingen pratade om det som hände igår. Jag vet ju inte vad som händer idag. Men självförtroendet är ju i botten rejält. Det brukar bli så efteråt. Tack för alla svar. Jag blev riktigt rörd att någon hade några inlägg.

Freddans fröken.
Så har jag aldrig sett det, att man är modig när man gråter. Jag har mer sett det som en svaghet.

Girly-girl:
Ja det är sant att det är synd om dem som aldrig kan visa känslor. Jag har tydligen väldigt lätt för det. Men önskar ibland att jag kunde stänga av det.

Nu går han och surar och säger inte ett ord till mig. Inte att han vill reda ut det eller så. Nej bara blänger på mig och tiger. Jag vet inte vad han vill att jag ska känna. Vad hade ni känt om ni råkade ut för detta? Man har ju en känsla inom sig som jag skrev tidigare, att man skäms lite för att man är så blödig.Men att tiga och bara gå ut och ignorera en är väl inte heller snällt. Man känner sig ännu mer eländig. Känslan är nära på att man känner sig övergiven på något vis.Jag hörde en gång att: om en man vill visa att han bryr sig om sin partner så ser han personen i henne och lyssnar på henne. Min partner verkar inte vilja se eller höra på mig. Usch vilken deppdag det var idag. Jag hoppas att det är bättre imorgon.

Frances:
Vi pratade och jag förklarade för honom mitt sätt som jag hade. Men han liksom hakar upp sig på att jag skulle väl säga något innan, men innan jag visste hur det kändes kan jag väl inte veta det, heller. Han är så irriterande för han avbryter och pratar när jag pratar så det är så svårt att förklara för honom. Och när han inte kan få mig till att hålla med honom då försöker han med allt "gammalt groll" istället. Så man kommer så långt från ämnet hela tiden. Han måste få mig att tycka att han hade det besvärligast av oss två. Vi har mycket svårt att prata med varandra, tycker jag.Usch man blir ännu mer deppig av det här.

Jag tänker som du Sarge. Det har nog alltid känts mer eller mindre som om han har tänkt på SITT väl och ve. Och när han känt sig eländig DÅ skulle jag finnas till för att lyssna trösta och kunna någon råd. Å min sida har jag fått bita ihop och klarat av det själv. Ja jag vet inte vad jag ska tro, egentiligen. Men jag hade önskat att det var så att jag kände att han stöttade mig. Men jag tycks ha fått tag på fel sorts karl.Jag hoppas att ditt bröllopp blir bra. Jag sänder mina lyckönskningar till dig och din blivande, Sarge.Lycka till!!!!

Igår ville jag prata igen. Men det var inte någon bra idé, han drog ner mungiporna. Och då tänkte jag att "nu får det vara nog med daltande". Jag sa till honom att eftersom han verkade ogillande så bryr jag mig inte heller om att anstränga mig. Och det kändes faktiskt skönt att säga det. Jag har annars funderat och varit angelägen att vilja klara upp saker och ting. Men nu ger jag tusan i det!

Tack Sarge Det känns bra idag också att jag sa som jag gjorde igår. Det är ju sant att ingen mår bra av det. Men jag tycker att det skulle vara skönt för själen i alla fall att ta tag i det. Att prata är ju inte farligt. Men som sagt jag gör inget för att det ska bli något annorlunda. Har sett så mycket hos honom som jag egentligen inte tycker om. Men jag känner att det känns som om det inte spelar någon roll just nu. Jag har sträckt ut min hand..... Tack för att du sporrat mig Sarge.