Vågar inte skilja mig. Fast jag nog borde göra det.

Hej alla.
Jag har ett problem, som överskriften antyder så är det mellan mig och min fru.
Jag är en man på 32 som bor ihop med min fru, vi har varit ihop i sex år och varig gifta i ett år och 2 måndader.
Vi har två barn en son på fyra och ett halft och en dotter på tre.

För ett år sen rätt exakt så hände det något i vårat förhållande som jag igentligen inte vill gå in på här. Men det hadlade om en sak som hände på/efter en resa som hon gjorde vid den tidpunkten.
Jag slutade nästan helt att lita på henne då och vi hade en rätt stor kris och vårat förhållande, och vårat giftemål var påväg att rasera redan då.
Jag skärmade av mig mer och mer från henne, ville igentligen inte se henne alls.
Samtidigt som jag fick ett stort kontrollbehov, blev mer och mer misstänksam på vad hon gjorde och vad hon inte gjorde. Efter ett par måndader så sa hon till mig att vi börjar glida ifrån varandra, att jag inte visar henne att jag älskar henne.
Vid den tidpunkten så hade jag stött henne ifrån mig så mycket att jag vid vissa tillfällen funderat på vad jag igentligen sett hos henne.
Jag hade nog slutat älska henne redan då.
Och skulle nog ha flyttat ifrån henne just då.
Men jag hade inte "stake" i mig att fatta beslutet.
Vi pratade mycket om vad som skett och inte skett under dessa "jobbiga" måndader.
Vi fick ihop förhållandet med nån halvdan lösning, men jag tror ändå inte att jag älskade henne. Och jag litade defenetivt inte på henne, tvärs om så var jag väldigt svartsjuk fortfarande.
Samtidigt som jag inte var säker på att jag ville bo med henne mer, jag vet inte om jag älskade henne eller om jag var med henne av ren "gammal vana".
Med sakta steg så gled jag ifrån henne igen, avskärmade mig mer och mer.
Och nu i veckan, så kom det igen.
Samma visa "du älskar mig inte längre va?", frågan som jag kände igen sen tidigare. "jovisst" svarade jag, som den vekling jag är, jag kan inte ta mod till mig och tala om sanningen.
"men visa det då" var ju nästa kommentar.
Åter igen så vet jag inte om jag vill eller inte vill eller om bara har blivit en gammal vana att stanna.
"du visar aldrig att du älskar mig längre".
Här har jag sjänsen att tala om hur det ligger till, tala om att jag inte älskar henne längre. Men ack nej, jag är en liten fegis som inte vågar. jag vet inte vad jag är rädd för, ensamheten, att jag ska ångra mig senare.
Självklart så handlar det till stor del om barnen.
Men ska man verkligen hålla ihop bara för barnen?
I längden så tror jag varken att hon eller jag kommer att klara detta.
Och jag fattar inte att hon stannar, varför gör hon det? Som hon savid nått tillfälle i veckan, jag har inte spontankramat eller håll om henne på ett år. Jag har inte spontant sagt till henne att jag älskat henne på ett år heller.

Vet inte varför jag skriver detta, jag vet inte vad jag vill att ni ska svara.
Jag vet inte ens om jag vill att ni ska svara nånting alls.
Jag kanske bara skriver hit för att jag vill skriva av mig.

Troligtvis så tänker dom flesta som läser detta att jag är helt knäpp.
Låt mig vara lite knäpp, jag kan itne råför det.
Jag är bara en liten fegis som ite vågar säga ifrån.