Vågar inte skilja mig. Fast jag nog borde göra det.

...vi är många som är fega - du är inte ensam. Du är hård mot dig själv, det brukar vi fegisar vara...

Du och din familj har hamnat i en svår situation och uppenbarligen mår åtminstone du och din fru dåligt. Kanske borde ni överväga äktenskapsrådgivning? Om inte annat för att få prata ut om allt under handledning. Rådgivning går inte alltid ut på att lappa ihop ett förhållande för att få det att fortleva - ibland kan det handla om att få hjälp till att få en så "god" skilsmässa som möjligt. Vad det skulle handla om för er kan ju bara framtiden utvisa.

Jag skulle tycka att det var läge för dig att prata med din fru om att ni behöver hjälp - och om det är för svårt just nu så kan du ju faktiskt gå iväg och prata med någon på egen hand till att börja med. Bara en idé.

Det finns väl egentligen bara tre alternativ.

1: fortsätt leva som du gör nu, vilket inte är ett alternativ egentligen, men det är vad som händer om ni inte tar tag i situationen.

2: Jobba på förhållandet. Förmodligen behöver ni hjälp utifrån. Kanske räcker det att prata med någon bara ett par gånger, för att ni ska få igång komunikationen mellan er. Ni måste nog prata om det som hänt som gör att du inte litar på henne. Kanske kan ni förstå varandra, förlåta och gå vidare.

3: Om du (eller hon) inte är villig att försöka få det bättre så är väl enda utvägen att skilja er och försöka ordna så bra lösningar som möjligt för barnen.

Jag tycker inte du ska anklaga dig själv. Att skriva av sig i en jobbig situation har löst mycket för mig, speciellt här på BT där det finns massvis med smarta människor som gärna lyssnar och försöker förstå.

Jag hade nog försökt med rådgivning först. Eftersom du är rädd för om du ångrar dig, kan rådgivning vara bra och ge det en chans, det kan faktiskt bli bra!! Det är ett stort steg att skilja sig eller gå ifrån någon...

Jag önskar dig all lycka till!
Kram

utan ärlighet kommer man inte långt, tyvärr. prata med henne!

Jag håller med tidigare talare; sök hjälp! Boka en tid på familjerådgivning. Det är INTE lätt att se "klart" på sånt här när man är mitt i det. Leta i gröna sidorna i telefonkatalogen efter familjerådgivning. Det skall tillhandahållas inom Socialtjänsten. Eller prova kyrkan (man behöver som sagt inte vara religiös för att prata ut hos dem). I vilket fall som helst; ta hjälp av någon som är utbildad inom området. Ni har barn,detta är för "stort" för att kunna fixas snabbt och enkelt här.

*önskar er allt gott*
/ jocelyn

Älskar man inte någon längre så tycker jag inte att man ska vara gift med den personen. Särskilt om det är något som pågått i ett års tid. Då kan man ju inte säga att det är en tillfällig svacka.

Jag tror att det är bättre för barnen att ni föräldrar går skilda vägar och blir lyckligare och helare människor på varsitt håll, än att ni tär och fräter på varandra i ett kärlekslöst förhållande.

Visst kan man leva i ett konvenansäktenskap, men då måste man ju ha gjort upp om det i förväg.

Ta hjälp från familjerådgivningen om det känns som ett för stort steg att ta på egen hand.

Vill bara tillägga en sak om att hålla ihop "för barnens skull"....

Jag är själv ett skilsmässobarn och tyvärr måste jag säga att när mina föräldrar berättade att de skulle skilja sig, blev jag och min bror väldigt lättade. Inte glada, men allt var bättre än att vara i en familjesituation där det var helt uppenbart att ens föräldrar inte hade några som helst varma känslor kvar för varandra. Och nu pratar jag inte om något extremt, som misshandel etc, utan bara den där kylan. (Vi var iofs äldre, tolv o fjorton, men vi hade i många år levt i denna dåliga situation)

Tro mig, barn märker mycket mer än vuxna tror (eller intalar sig) att de gör. Helst vill man ju att ens föräldrar ska älska varandra och visa det, men går det inte, så är det min övertygelse om att man gör sina barn mer skada än nytta att inte våga förändra situationen.

Och hur länge förväntas man då hålla ihop "för barnens skull"? Tills de börjat skolan? tills de blir myndiga? tills de flyttat hemifrån?
Och hur roligt är det i så fall som vuxen att få höra att ens föräldrar hållt fast vid något som alla mått dåligt av, bara på grund av en själv....?

Håll aldrig ihop bara för barnens skull. VAd får dom för syn på en relation om de aldrig ser sina föräldrar kramas och gosa? Bättre att då gå åt varsitt håll och bli lycklig och förklara varför.
Fast först ska man prata igenom det hemma så man inte gör något överilat.
Jag bodde med mitt ex i 7 år utan att vi rörde vid varandra "bara för barnens skull". Till slut gick vi till en familjerådgivare och efter en gång sa hon att vi inte hade något liv utan borde gå skilda vägar. Så den familjeterapin blev billig
Fundera vad du vill, prata ut och bestäm dig sedan. Gå inte miste om massor av år utan kärlek, det ångrar man bara.
Kan berätta att jag idag bor ihop med en sambo där vi kramas och pussas hela tiden och barnen mår mycket bättre och har blivit mer harmoniska....
Lycka till

I kväll läste jag en mycket intressant atrikel på familjerådgivninge. Ja, jag och min sambo går där, vi har börjat i en grupp med stvföräldrar, dvs såna som lever i blandfamiljer. Jättebra!
Artikeln handlade om vilka faser ett förhållande går igenom. Det var någon smarting från Göteborg som skrivit den, som jobbat med familjerådgivning i massor av år.
Det handlade om att våga "komma ur förälskelsen". Han menade att många tror att det gäller att hålla förälskelsen vid liv, och att det alltid ska kännas som det gjorde i början. Men det är fel, för det gäller snarare att våga gå in fas nummer 2. Sen kom tydligen nån jättevanlig kris vid 10-årsgränsen.
Om man vågar ge förhållandet en chans vid den här tidpunkten istället för att ge upp, kan förhållandet gå in i den 3:e och sista fasen, där man verkligen "funnit varandra" och landat. Det är ju vanligt med riktiga kriser i ett förhållande, men de flesta går nog att rädda, om man orkar/ vill och vågar ge det en ärlig chans.

Då är det viktigt att man har kärleken att falla tillbaka på - dvs, att man en gång varit riktigt kära i varandra. Att man har en grundkärlek alltså.
Har man inte det, utan kanske blivit ett par utan att ha fattat varför, är det ju värre. Då tror jag det är kört.
Så var det för mig ialla fall...