Vågar inte skilja mig. Fast jag nog borde göra det.

Vill bara tillägga en sak om att hålla ihop "för barnens skull"....

Jag är själv ett skilsmässobarn och tyvärr måste jag säga att när mina föräldrar berättade att de skulle skilja sig, blev jag och min bror väldigt lättade. Inte glada, men allt var bättre än att vara i en familjesituation där det var helt uppenbart att ens föräldrar inte hade några som helst varma känslor kvar för varandra. Och nu pratar jag inte om något extremt, som misshandel etc, utan bara den där kylan. (Vi var iofs äldre, tolv o fjorton, men vi hade i många år levt i denna dåliga situation)

Tro mig, barn märker mycket mer än vuxna tror (eller intalar sig) att de gör. Helst vill man ju att ens föräldrar ska älska varandra och visa det, men går det inte, så är det min övertygelse om att man gör sina barn mer skada än nytta att inte våga förändra situationen.

Och hur länge förväntas man då hålla ihop "för barnens skull"? Tills de börjat skolan? tills de blir myndiga? tills de flyttat hemifrån?
Och hur roligt är det i så fall som vuxen att få höra att ens föräldrar hållt fast vid något som alla mått dåligt av, bara på grund av en själv....?