Vågar inte skilja mig. Fast jag nog borde göra det.

I kväll läste jag en mycket intressant atrikel på familjerådgivninge. Ja, jag och min sambo går där, vi har börjat i en grupp med stvföräldrar, dvs såna som lever i blandfamiljer. Jättebra!
Artikeln handlade om vilka faser ett förhållande går igenom. Det var någon smarting från Göteborg som skrivit den, som jobbat med familjerådgivning i massor av år.
Det handlade om att våga "komma ur förälskelsen". Han menade att många tror att det gäller att hålla förälskelsen vid liv, och att det alltid ska kännas som det gjorde i början. Men det är fel, för det gäller snarare att våga gå in fas nummer 2. Sen kom tydligen nån jättevanlig kris vid 10-årsgränsen.
Om man vågar ge förhållandet en chans vid den här tidpunkten istället för att ge upp, kan förhållandet gå in i den 3:e och sista fasen, där man verkligen "funnit varandra" och landat. Det är ju vanligt med riktiga kriser i ett förhållande, men de flesta går nog att rädda, om man orkar/ vill och vågar ge det en ärlig chans.

Då är det viktigt att man har kärleken att falla tillbaka på - dvs, att man en gång varit riktigt kära i varandra. Att man har en grundkärlek alltså.
Har man inte det, utan kanske blivit ett par utan att ha fattat varför, är det ju värre. Då tror jag det är kört.
Så var det för mig ialla fall...