Hur vet man att han är rätt?

Åh, så glad jag blir över alla dessa svar!

Det här blir ett virrvarr av motsvar till er alla.

Utseende är inte allt, men inte heller inget. Vi har båda kommit överens om att börja träna så jag hoppas att vi kommer kunna attrahera varandra rent fysiskt och mer framöver. Han är kort och liten, ibland känns det som att krama en kvinna eftersom han är lika stor som mig, det skapar obehagskänslor i mig :I lite jobbigt kan jag lova.

Saken är den att vi blev presenterade för varandra. Det är ganska fånigt egentligen, men jag känner det som att det hela var uppgjort, allt som återstod var att bli kära. Däremellan fick jag höra ifrån alla andra hur bra han var, vilken fin kille, etc. Med den här pressen tänkte jag mer än jag kände, och den här pressade, tvingade känslan att stanna kvar hos honom poppar ibland upp även om jag nu är medveten om hur det hela ligger till och uppmuntrar mina känslor att sticka fram.

För jag älskar honom. Det gör jag. Men samtigit har jag aldrig känt mig så låst i ett förhållande, så fången, rent mentalt. Jag MÅSTE stanna, för han är en SÅ BRA KILLE.

Det är han dock. Den finaste människan jag känner. Så omtänksam och kärleksfull och sexig. Så jag är ju egentligen dum, men hjärtat måste ju få vara med!!

Nu lutar det åt att vi ska flytta ihop. Samtidigt känner jag såhär och sneglar ibland på vackra, tränade, fräscha killar och undrar, hurdan är han? Men jag vet innerst inne att min kille är det bästa som hänt mig, men det liksom... det känns så tvingat.

Vet någon hur jag ska göra? Jag är så trött på att intala mig själv att det här är rätt, jag vill bara känna det för en gångs skull!

Åh, nu blir jag gråtfärdig.

Det här med dansen... jag ÄLSKAR att dansa. Jag vill ha en man som bjuder upp mig och som kan föra mig.

Och att bada. Jag badar varje dag hela sommaren, i vilket fall tills jag träffade min kille. Båda dessa somrar som passerat har vi knappt badat, eftersom han inte är intresserad. Istället har vi varit bleka och suttit inne i en svettig stad.

Han har börjat förändras och ta efter mig, men jag känner mig ändå frustrerad. Han är så stillasittandes, han tar verkligen lusten ur mig när han inte är ett dugg intresserad av att UPPLEVA saker.

Hjälp?

:(

Men det är ju det som är...

Han har inga direkta intressen. Han har inga talanger, inga sporter. Han gör ingenting. Han jobbar, plugga, omgås med vänner, men han har inga intressen som att skapa något som musik, eller träna något som fotboll, eller göra något som bada, dansa, skriva.

Och jag känner att jag trivs med honom och älskar honom samtidigt som jag ibland känner mig kvävd. Jag är så vilsen! Jag vill vara kvar hos honom samtidigt som jag inte vill det, han är omtänksam, förstående, rolig, trevlig, sexig, allt, men samtidigt saknar han så mycket som jag önskar i en partner.

Åh, jag vet helt enkelt inte...

Åh, det känns så tungt att du säger det. Men det är bra. Jag vet inte. Samtidigt som han inte har några direkta intressen vill han ju upptäcka saker, han går gärna ut och äter middag eller promenerar eller gör saker med mig. Vi ska börja träna tillsammans och han har varit med mig på danskurser. Det jag känner är väl snarare hans sätt, och att det oftast är jag som kommer med idéer att GÖRA något.

Dessutom har han börjat ta efter mig. Anledningen till att han inte lever så fullt är pga dåliga vanor tror jag, har nog lite med hans uppväxt att göra. När vi var på semester senast badade han med mig, anledningen till att han inte badat så är att han har komplex för hur hans jävla hår ser ut när det är blött. Men jag har kämpat med att få honom att släppa det och det gjorde han där, vi snorklade tillsammans och dök. Och det gav väldigt mycket.

Så det kommer så sakterliga, han börjar bli annorlunda, börja plocka fram det han har inombords. Jag är sådan att jag tror att alla har det, elden inom sig, men att få utnyttjar den pga fel inställning från början. Jag tror och hoppas att han en dag ska ha båda egenskaperna, både intellektuellt som fysiskt.

Men jag flyttar inte ihop med honom i sådana fall. Jag väntar och ser. Tar tag i saker och ting som att börja träna, nästa sommar tvinga med honom ut på havet så att han får upptäcka hur jag ser på sommaren och hur man njuter bäst av den.

Han tycker om att fiska. Där har vi ett fritidsintresse.

Så med andra ord är han ingen soffpotatis, men däremot fick vi en så pressad, tvingad start att den känslan finns kvar inom mig. Jag kanske borde ta lite avstånd från honom för att sedan träffa honom igen och se vad jag känner då?

Tack Tant Pernilla! Och sexet med min kille är det bästa jag haft hittills :) vi är väldigt duktiga på att prata om det och komma överens om vad vi vill ha.

Frances, du har rätt, det är dumt av mig att fråga andra vad jag ska göra när det egentligen bara är jag som vet. Men ibladn är det svårt, ibland vet man inte och måste liksom rådfråga lite :) ingen är perfekt, och det är som Tant Nilla sa, man får inte stirra sig blind på sin kravlista. Men vissa saker är viktiga, och jag tänker prata med honom ikväll då jag vet vad det är; han måste hjälpa mig att aktivera oss. Han måste komma med egna idéer på saker att göra, jag är alltid den som föreslår och han som bara hänger med. Han får börja använda sina små grå till något vettigt, inte bara att utvecklas intellektuellt. För att kunna utvecklas intellektuellt måste man ge syre och upplevelser till hjärnan! :D

Trancequeen, där kom den meningen som jag har väntat på.

Och jag säger såhär: självklart älskar jag honom för den han är.

Det är en annan sak att ta hand om sin kropp. Han är näst intill sjukligt smal och mår inte bra, och har själv som inställning att träna men tar aldrig tag i det. Jag blir frustrerad på människor som inte tar tag i sina drömmar, därför puschar jag honom. Och att göra sig fin för varandra har aldrig varit fel. Dessutom, attraktionen sitter även i utseendet. Det gör ont i mig att ta i honom eller se honom när han är så mager och så liten, han är lika liten som jag. Som en kvinna. Jag blir nästan obehaglig till mods och har svårt för att tända på honom vissa gånger. Så ska det inte vara, varken för honom eller för mig. När han tränar går han upp i vikt och mår bra.

Så, med andra ord, jag älskar honom för den han är, tänder på honom för den han är, men attraheras också av hans yttre och det är minst lika viktigt. Enligt mig. Jag tänker också börja träna för sjutton :) det är ju en sak och sitta och klaga på sin partner utan att göra något åt sig själv, men vi ska börja gemensamt. Jag ser det hela som något positivt hela vägen.

Jo då, jag kan fiska och var med sist när hans farfar och han skulle ut på riktig fisketur nere i Åleskutan eller vad det nu heter, i Skåne. Jättekul! Men sådan är jag, jag tycker allt är kul som är nytt och spännande och som jag klarar av :) men han är lite mjäkigare och det känns aldrig kul att vara den som ständigt kommer med idéer och får släpa med sig killen i fråga. Då kan han likagärna sitta där hemma på sitt arsel då, så sticker jag ut och lever livet. Och så ska det ju heller inte vara. Därför vill jag att vi möts halva vägen var, det här är viktigt för mig så han borde ta mig på allvar. Fortsätter det här förhållandet som det gjort hitills blir jag ju tvungen att göra något drastiskt.

Yeah baby, yeah! ;)