Är vi för unga?

Jag menar inte att ert förhållande skulle ha så mycket sämre chans än någon annans. Antingen så funkar det eller inte liksom. Men jag vill påtala en sak som yrväderet redan varit inne på.

Jag är nästan 26 idag. Mer eller mindre varje år sedan jag fyllde 14 så har jag tänkt att "NU är jag så vuxen/färdigutvecklad som jag kommer att bli. Nu har jag skaffat mig åsikter om det mesta och hunnit uppleva en hel del,så jag är säker på att jag inte kommer att förändra mig mer!"
Ungefär så har jag trott varje år. Varje år har jag haft fel. Efter min 17 årsdag har jag nog förändrat min personlighet avsevärt iaf 3 gånger, och då var jag absolut inte omogen/barnslig innan dess. Det är helt enkelt så att det händer väldigt mycket även åren mellan 18 och 25 (åren därefter vet jag ju inte så mycket om än så länge).

Jag och min sambo har hängt ihop sedan jag var 18. Jag har förändrat mig väldigt mycket under den tiden, och att vårt förhållande skulle klara de förändringarna var definitivt inte självklart. Han är äldre och var betydligt mera "Färdig" i sin personlighet än jag var. Men vi har hittat sätt att hantera förändringarna på, men det har varit tufft.

Så precis som föregående talare så tycker jag att det bästa är att vänta tills man passerat 20 års strecket iaf, eftersom det kan vara vanskligt att binda sig innan man är mera "Färdig" i sin personlighet. Visst kan man genomgå större personligshetsförändringar efter det också, men den chansen är iaf betydligt mindre.

Jag menar absolut inte att fördöma ert äktenskap. Men du ställer en rak fråga och jag vill svara ärligt, efter min erfarenhet.

Får man ställa lite frågor? Eftersom ni faktiskt tänker gifta er så blir jag bara nyfiken på om hur mycket ni funderat över framtiden...

PLuggar ni båda nu? Tänker ni fortsätta att plugga sedan, eller jobba? Om ni funderar på att plugga, vart kommer ni att göra det då? Kan ni plugga på samma ställe?
Vart ska ni leva? Vill ni alltid bo där? Ska ni ha barn? Hur fort då?

Det finns säkert 100 frågor man behöver ställa sig för att veta att man har samma mål och fokus i livet. Kanske 90% av dessa tvingas man ta tag i automatiskt genom att man lever ihop (tex. ekonomi, var man vill bo, hur mycket tid man ska spendera ihop, vardagssysslor etc.)

Eftersom ni inte vill bo ihop innan ni gifter er så missar ni ju all den kunskap om den andre som man får automatiskt genom att ha ett gemensamt hem. Det lägger ju ett extra stort ansvar på er att ni verkligen talar igenom innan ni gifter er hur ni ser på allting (speciellt sådana saker som känns helt idiotiskt och konstigt att diskutera innan det är aktuellt).