Är vi för unga?

roosa

Jag förlovade mig med min m2b när jag var 17 och han 26. Nu är jag 20 och han 29 och det är mindre än tre månader kvar till vårt bröllop.

Om min m2b hade frågat om jag ville gifta mig med honom när jag precis fyllt 18 hade jag nog sagt nej... Men nu när vi har hunnit bo ihop och fått en fungerande vardag ihop och hunnit diskutera egenom vår framtid tillsammans så kändes det helt rätt att säga ja när frågan kom. Så jag tror att det är jätteviktigt att ni verkligen pratar om vad ni har förförväntningar på framtiden och bara sådan vardagliga saker som vem som ska sköta vad i hemmet!

Vad ni än bestämmer er för så önskar jag er all lycka i framtiden! Kom ihåg att det är erat beslut och ingen annans.

Jag tycker att alla här kommer med klocka åsikter från båda hållen... Men jag förstår inte, och har aldrig gjort det förr heller, argumentet att man måste leva först! Lever man inte hela tiden? Om leva betyder att man ska uppleva saker innan man stadgar sig så förstår jag inte det heller. Är det inte bättre att uppleva alla roliga och tråkiga saker i livet tillsammans med någon som man älskar? Det är väl inte meningen att livet tar slut bara för att man gifter sig? Inget mer roligt för min del för nu har jag blivit fru? Är inte det en ganska så tråkig syn på äktenskapet?