Tvekar jag?

Men binda sig?? Ni har ju barn ihop, det är väl verkligen att binda sig. Ett giftermål går ju faktiskt att bryta men ni kan ju inte direkt trolla bort barnen

Juli-2006: Poäng!

Jo det e klart att vi är bundna till varandra via barnen, men jag menar att binda sig med giftemål, det e lixom slutstaion så att säga :) Svårt att förklara :) Men om man separerar nu så gör man det så att säga, utan att behöva "skilja sig", det låter så dramatiskt :) Det måste vara psykiskt att man känner sig mer bunden som gift. Jag har alltid varit ganska självständig av mig och obunden. Har aldrig tidigare bott ihop med någon innan honom heller och bara DET va ett stort steg :) Det e kanske att det låter så seriöst å stort att vara gift, och helt plötsligt känner man sig vuxen hahaha :) Men som sagt, vi lever redan som gifta, och jag kommer ju inte ångra mig att jag gifter mig med honom, men varför kan man endå känna sig lite skrajsen?

Det e bra med poäng! :)Får en tänka klart

Jag förstår inte heller riktigt varför du blir mer bunden av att vara gift än av att ha barn - skulle ni separera nu så måste ni ändå ha nån sorts relation (fungerande eller inte) över barnen men skulle jag & min man, som inte har några barn, skilja oss, så skulle vi teoretiskt aldrig mer behöva ses eller tänka på varann. Så då tycker jag ändå att ni redan är mer bundna!

Men jag undrar egentligen en helt annan sak - du säger att du fått en massa mer jobb & att han inte vet riktigt hur mycket du lägger ner på planeringen. kan det vara det som stör dig? Att ni varit överens om att ett bröllop inte behövs men så har han fattat ett beslut för er om att vilja gifta sig ändå men sen får du ta konsekvenserna för det i form av arbete/planering?

Anne på Grönkulla: Ja kanske det! Först friar han, sedan står jag med allt jobb... det tog kanske bort lite av det roliga... Och det e inte det ATT jag blir mer bunden, utan bara känslan av det, jag kan inte riktigt förklara... :) Men det e kanske det att jag varit av den åsikten att jag inte vill gifta mig, å sedan helt plötsligt går jag emot mig själv. Men altså, det ÄR nått jag VILL göra, så det är inte mot min vilja :) Det kanske är det just att "nu är det verkligen vi" som skrämmer, även om det inte borde det, och även om jag vill att det ska vara vi. Är det någon som i överhuvetaget blivit klokare av allt jag nu skrivit :) Det e svårt att förklara genom att skriva ner det... Äh, jag måste ha fått nerver eller nått :)

Nä, jag bara undrar - för är det nån gång jag blir irriterad på min älskade make så är det när hans pigga förslag helt ogenomtänkt resulterar i obegränsat med arbete för min del! Det där diskuteras i en annan tråd just nu - hur mycket projektledare i hemmet kvinnor ofta blir... (men jag har inte vågat mig in där än). Detta var ett av skälen bakom att jag inte ville ha "vanligt bröllop" med fest utan vi reste bort - en fest hade jag förmodligen i slutänden fått planera (utan att vara särskilt road av att färgteme-matcha dukningen & sånt) medan en resa planerade vi mer tillsammans...

Anne på G-kulla: :) Hahaha! Det va precis det vi planerat från början, vi ska åka utomlands å gifta oss, men vips så skulle vi ha fest när vi kom hem... :) Och JA du har väldigt rätt... mycket jobb resulterade det i för min del + att fixa att allt ordnade sig utomlands mm mm... Mycket irriterande faktiskt... Det kanske e just DÄR skon klämmer... Att han inte e så delaktig :)

Har svarat dig i din andra tråd om din tveksamhet inför bröllopet...

Jag blev jätteledsen för din skull när jag såg att du startat även denna tråd som iofs innehåller en massa glad gubbar mitt i tvivlet...
Jag hoppas för alla inblandande parter att ni kommer fram till ett bra beslut och gör det som verkligen KÄNNS rätt! Du får nog lov att fundera ordentligt då det enligt mig är stor skillnad på att inte vara delaktig i bröllopsplanerandet och inte vara kärleksfull längre...

F.ö. håller jag med dig om att själva ordet skilsmässa låter värre än separation även om det egentligen är samma sak... Det största ni har ju naturligtvis barnen men ett äktenskap är större än att "bara" vara sambo.

Lycka till med allt!

Du kommer inte att bli mer bunden då du gift dig än vad du redan är nu. Du blev redan bunden den dagen du valde att skaffa barn med din sambo. Du har redan varit lika bunden under alla dessa år som du kommer att vara som gift. Separation och skiljsmässa må vara två olika ord men de betyder samma sak, processen och känslorna är nog de samma även om de är olika ord. Om tanken på att gifta dig skrämmer dig så borde också den verklighet och vardag du lever i idag skrämma dig och de gör den troligtvis inte. Bara för att du gifter dig lovar du ju inte att du måste hålla fast vid din man tills döden skiljer er åt. Men om du vill fortsätta leva ihop med din sambo och älskar honom så varför inte gifta sig. Tycker att det låter jätteromantiskt.

Texas!
" Bara för att du gifter dig lovar du ju inte att du måste hålla fast vid din man tills döden skiljer er åt"
Är det inte precis just det man gör när man vigs?!

Nej det tycker jag inte att man gör. Tycker personligen att man inte kan lova något sådant för man vet aldrig vad som händer och hela ens liv är ju väldigt långt. Man kan lova att göra sitt bästa för att hålla ihop men man vet aldrig vad som händer. Många präster har tagit bort denna formulering ur vigseln och bytt ut mot något mer neutralt.