Tvekar jag?

Jo det e klart att vi är bundna till varandra via barnen, men jag menar att binda sig med giftemål, det e lixom slutstaion så att säga :) Svårt att förklara :) Men om man separerar nu så gör man det så att säga, utan att behöva "skilja sig", det låter så dramatiskt :) Det måste vara psykiskt att man känner sig mer bunden som gift. Jag har alltid varit ganska självständig av mig och obunden. Har aldrig tidigare bott ihop med någon innan honom heller och bara DET va ett stort steg :) Det e kanske att det låter så seriöst å stort att vara gift, och helt plötsligt känner man sig vuxen hahaha :) Men som sagt, vi lever redan som gifta, och jag kommer ju inte ångra mig att jag gifter mig med honom, men varför kan man endå känna sig lite skrajsen?

Det e bra med poäng! :)Får en tänka klart

Anne på Grönkulla: Ja kanske det! Först friar han, sedan står jag med allt jobb... det tog kanske bort lite av det roliga... Och det e inte det ATT jag blir mer bunden, utan bara känslan av det, jag kan inte riktigt förklara... :) Men det e kanske det att jag varit av den åsikten att jag inte vill gifta mig, å sedan helt plötsligt går jag emot mig själv. Men altså, det ÄR nått jag VILL göra, så det är inte mot min vilja :) Det kanske är det just att "nu är det verkligen vi" som skrämmer, även om det inte borde det, och även om jag vill att det ska vara vi. Är det någon som i överhuvetaget blivit klokare av allt jag nu skrivit :) Det e svårt att förklara genom att skriva ner det... Äh, jag måste ha fått nerver eller nått :)

Anne på G-kulla: :) Hahaha! Det va precis det vi planerat från början, vi ska åka utomlands å gifta oss, men vips så skulle vi ha fest när vi kom hem... :) Och JA du har väldigt rätt... mycket jobb resulterade det i för min del + att fixa att allt ordnade sig utomlands mm mm... Mycket irriterande faktiskt... Det kanske e just DÄR skon klämmer... Att han inte e så delaktig :)