Låter nog som en tonåring eller snusktant nu..

Hej alla!
Med risk för att betraktas som en snusktant eller en korkat tonåring, så vill jag höra några åsikter om mitt problem.
Jag är en 43-årig tjej (vet att det låter urtöntigt att kalla sig tjej när man är över 35, tyckte jag också förut), som har ett "förhållande" men en kille på 21. Vi har haft kontakt i över ett år, från början chat, sen msn, därefter sms och nu även telefonsamtal. Vi har så fruktansvärt roligt tillsammans, skrattar och babblar, tycker och tänker lika osv. Vet att jag inte borde involverat mig med honom, men kunde inte låta bli. Det var helt oskyldigt från början, en härligt chattkompis bara. Det blev mer och mer telefonsamtal, varje kväll och natt, i timmar. Han är iofs egentligen hemskt blyg, men har ändå blommat upp nu och skrivit mail om att han vet att jag kommer att bli hans flickvän, att han vill "vara ihop" med mig, att han finns för mig om jag vill. Grejen är att jag blev superglad över detta mail, har ju vetat att han är jätteintressad, och jag har faktiskt tänkt ge det här en chans.. om inte annat så i smyg ett tag.. *s* Frågan är om detta är vettigt... vi har träffats flera gånger, både enskilt och bland folk, har shoppat ihop och även promenerat. Jag har sovit över där några gånger, men inget sex. Han bor hemma med sina föräldrar och sina systrar... och har aldrig haft ett förhållande. Han vill så gärna att vi blir ett par... åtminstone ville han för bara några veckor sedan. Tyvärr så är det jag som får föreslå dejter hela tiden, han har ofta någon ursäkt för att inte kunna, tror han inte vågar visa hemma att han träffar någon. Vill inte gärna lämna hemmet så dom ska misstänka något. Men när vi träffas är han urgullig, jätteglad och så intresserad. Tror inte han förstår hur mycket det sårar när ursäkterna och nejen till dejterna kommer. Fick ett sms får någon vecka sedan, efter att jag skrivit nåt retsamt efter ännu ett nej till en dejt, där han ärligt talade om att han hållit på att bli kär i mig, att han blivit rädd och börjat backa lite, att han inte känt så starkt förut och blivit rädd... rädd för att det kanske inte skulle kunna bli som han ville med den han älskade.. ? Ja, ja... min fundering är nu om det bara är att lägga ner detta? Jag funderar hit och dit, ska jag kämpa för att få honom att sluta vara rädd... ska jag lägga ner och satsa min energi på någon som inte är rädd? Självklart måste jag ta ett snack med honom... men är tyvärr så rädd för att det blir ett avslut då.. att få svar jag inte vill ha... tycker tyvärr om honom mer än jag trodde. Tydligen så har åldern ingen betydelse när känslorna slår till.. *suck* blir urledsen när jag tänker på att det kanske slutar nu.
Ursäkta rörigt inlägg... ville bara skriva av mig lite... och .snälla.. jag behöver inga moralpredikningar. Bara höra om någon varit med om något liknande...

Hej igen!
Tack för alla tankar och åsikter, det är otroligt skönt att få några helt okändas syn på saken. Brukar prata med min syster men hon är lite hård, tycker nästan jag ska skälla ut honom.
Ja... vad vill jag? Har tänkt mycket på det nu och om han vore åtminstoned 10 år äldre... eller mer.. så vore det inte mycket att fundera på. Då skulle jag inte tveka.
Jag har inte tvekat förut heller, men nu, när jag inser att det kanske inte blir nåt mer, så måste jag ju vara realist och fundera på vad jag vill.
Det är lite svårt att förklara hur han är. Det är inte som att prata med en "vanlig" ung kille.. *s* han är lite tystlåten, blyg, svårt att visa känslor... och det är frustrerande. Det här är mest när vi ses irl så att säga, tror han blir lite mera blyg då, det kanske blir för påtagligt att han "måste" ta initiativ ibland.. till en kram eller så. Tidigare, när vi var på msn och mailade var det inga problem, han skrev härliga mail med mycket känslor i och talade om hur mycket han gillade mig och så.
Men det är väl alltid så, lättare för den blyge att uttrycka sig i skrift.
Det är ju så att det är han som varit den drivande tidigare. Sagt åt mig att släppa förnuftet som jag envisades med att behålla länge, att han är vuxen och gör som han vill, att han inte bryr sig om vad släkten säger, att man ska göra det som känns rätt och bra. Det är väl däför jag jag sänkte garden *s* och lät honom tränga igenom mitt ganska hårda och skyddande skal jag brukar ha.
Han har också sagt, för länge sen, att han skulle välja bort barn om han träffade den rätta, om hon var mycket äldre än honom.
När jag tänker efter riktigt ordentligt så har det naturligtvis kommit fram sidor som är mindre bra också... *s* han är väldigt snål t ex, väldigt strikt med motion och mat, ingen festkille alls, kallar sig själv en ensamvarg.
När jag skriver det här förstår jag egentligen inte varför jag fastnat så hemskt för honom.. *s* Jag som är precis tvärtom!
Hans mamma misstänkte något för ett tag sedan, när han varit ute och träffat mig några gånger. Han är tydligen väldigt inrutad så gör han något utanför de vanliga rutinerna så blir det massor med frågor från familjen. Skulle det komma fram att han har en tjej, skulle det bli tusen frågor och det är tydligen nåt skrämmer honom otroligt. Att hans mamma är så tjatig och frågvis. Hon frågade för ett tag sen om han träffat en tjej.. han sa nej.. men när jag talade om för honom att det misstänker hon säkert ändå så trodde han mig inte. Kanske därför han drar öronen åt sig nu... kanske känns enbart jobbigt att berätta för släkten.
Ja, ja.. jag vet ändå inte vad jag vill. Inser väl att det inte går att bygga en framtid med honom, men man hoppas ju ändå.. på något konstigt sätt. Eller så är det bättre att avsluta nu, att jag avslutar, istället för att gå och tro och hoppas och sedan inse att han inte vågar mera.

Låter nog som en tonåring eller snusktant nu..

INNEHÅLL