Vill jätte gärna ha barn nu..men..

Men livet är ju inte så förutsägbart som man kan önska idag. När jag och mannen träffades hade vi fast jobb båda två. När dottern föddes var jag varslad och mannen student (andra året av fyra år). Nu väntar jag vårt andra barn och jag har just blivit LAS-ad från min andra fasta tjänst och mannen har just fått ett vikariat etfter ett halvårs arbetslöshet.

Anställningstrygghet existerar liksom inte längre.

Vi har under dessa år ändå bytt upp oss från en trång två till en villa på 200 kvm (via mängder av boenden). Från en liten skräpbil till en kombi, om än rätt gammal. Det är fantasin och optimismen som sätter gränser.

Jag var först ut med barn i min umgängeskrets trots att jag fick mitt barn vid 28 års ålder. Av mina vänner är flera par barnlösa, alltså kan inte få biologiska barn, och ytterliga flera par har haft upprepade missfall, komplicerade graviditeter med oviss utgång och stora fertilitetsproblem.
Jag menar bara att när man planerar så väl så kan det visa sig att barnen inte kommer och åren går fort och med ökad ålder blir barnaalstrandet inte lättare.