Tillit i Ovisshet

Pickolina - Tack. Det är väl det jag lutar åt att göra - ett medvetet val. Det är bara så svårt när tvivlet sliter i en. Tvivlet som enbart är baserat på att det jag ska försöka lita på är en ganska osannolik historia.

Samtidigt tänker jag att om min sambo skulle ha ljugit skulle han nog ha diktat ihop något som är lättare att tro på... och det gör det hela ändå lite lättare att försöka tro på... snurrigt!

Hursomhelst, tack för dina inspirerande ord!

Creative - Detta är något som. hände för snart två år sedan (eller INTE hände, enligt min sambo).

Problemet är att det inte handlar om tex en "eventuell otrohet" som förhoppningsvis aldrig kommer att hända igen, utan något lite mer tilltrasslat. Som om det skett en gång och alltså är så som jag är rädd för (och min sambo alltså ljuger), så är det något som jag inte skulle kunna leva med eller någonsin kunna lägga bakom mig.

Har dock fått tag på en terapeut (som jag tänkte fortsätta älta med... :) ) Ville bara höra vad ni där ute tycker och tänker!

Tack!

TACK creative & pickolina!

Ja, det ska bli skönt att "ta tag" i saker och ting. Har gått hos en psykolog förut men det fungerade aldrig nåt bra, det var en som jag fick via landstinget och alltså inte kunde välja själv. Denna gång har jag valt en själv som jag tror kommer att passa mig mycker bättre. Det kostar lite mer, men jag får väl dra ner lite på shopping istället... :)

abnocto - tack för ditt svar.

håller fullständigt med dig att man måste kunna få göra fel eller begå misstag och snedsteg och ändå bli förlåten. Och att vissa saker begravs och preskriberas med åren.

jag kan tänka mig att glömma mycket olika sakerna och se mellan fingrarna och lägga saker bakom mig och egentligen är jag av den natur att nästan ALLT går att lösa, komma över och förlåta.

problemet här är att det inte är något vanligt "snedsteg" det handlar om, utan som sagt en misstankte och rädsla för en sak som vore oacceptabel att förlåta. för min del i alla fall. jag är medveten om att jag låter lite kryptisk.

för att göra det hela iaf lite mer tydligt för er andra, så handlar detta om att jag bär på en kanske lite "sjuk" misstanke i mångas ögon, tex min pojkväns. Men det är min verklighet och en del av mig tänker alltid "men TÄNK om det var så det var... och här går jag omkring och tror att jag lever i ett lyckligt normalt förhållande".

Kanske är det jag som är knäpp och onormal, eller så ljuger min sambo och är inte alls den jag vill tro att han är. Jag är rädd för att vara blåögd och naiv och leva i en lögn om jag lägger detta (som är det "nästan" i "nästan ALLT" som jag kunde tänka mig att kunna lösa och förlåta)bakom mig. Jag är rädd att vakna upp flera år senare och inse att jag blivit lurad och att jag levt i en lögn hela tiden.

Jag vill försöka lita på min sambo och är ganska bra på att göra det i andra frågor numera, men i denna fråga är det så SVÅRT eftersom hans sanníng låter så osannolik!
Hur ska jag få mitt förnuft att våga försöka lita på detta osannolika och lita på att min sambo är den bra person som han ändå "verkar" vara...? Det är DET som är mitt stora grubbel. Jag kan må ganska bra en tid, men så plötsligt "flashar" misstanken bara fram och förstör min lycka och så kan den sitta där i flera veckor. just nu är jag inne i en sådan tvivlande period (som ni kanske märker... :))

jobbigt...

creative - tack, jag känner mig inte särskilt stark...

jag har en förmåga att väva ihop alla möjliga konstiga sammanhang i mitt huvud, enbart baserade på ett litet halmstrå av tvivel. Det är ett sådant halmstrå jag just nu har gripit tag i och utifrån det målat upp "värsta möjliga scenario och förklaring" till detta lilla strås förekomst.

När jag väl har målat upp en sådan bild har jag svårt att tro på andra möjliga, och inte lika hemska, förklaringar. Pga rädsla för att jag då blundar för sanningen och förnekar och förtränger.

Och då fungerar min sanning ungefär som en teori inom vetenskapen - den är sann tills motsatsen är bevisad. I detta fall kan aldrig varesig eller bevisas, utan det enda jag har är min sambos ord (och han har börjat tröttna på att lugna mig samt på att ibland misstänkas för en del allvarliga prylar, av den han försöker leva lyckligt med) och förklaring till det hela.

En del av mig vill inte tänka så hemska tankar medan den andra misstänksamma delen av mig hela tiden är på sin vakt.

Jag vill inte gräma mig i framtiden om det visar sig att mina hemska tankar var sanna.

Samtidigt vill jag inte slösa bort min och min älsklings tid på det här om det inte är så som jag är rädd för! Och inte heller utsätta honom för dessa misstankar som gör honom jätteledsen.

Suck...

(VARNING - SUPERLÅNGT OCH OREDIGERAT INLÄGG!)

Hej Myriana och ni andra som svarat på mitt inlägg. Känner att jag kanske är lite väl kryptisk i mina inlägg för att ni ska kunna sätta er in i min situation och ge mig era klocka råd. Tänker därför berätta lite kort vad som har hänt.

(Det var ett tag sen nu men jag kan som sagt inte släppa det)En dag när jag satt vid datorn upptäckte jag några adresser till typ slitz o liknande i adressfältet. Jag hade dittills inte kunnat tänka mig att MIN kille skulle kunna vara inne på sånna sidor. Fick panik. Gapade och skrek och var förkrossad. Han sa att han inte hade en aning om hur de hamnat där... Tiden gick och efter ett tag lyckades jag komma över det och t.o.m "komma ut på andra sidan" och tänka att "äh, det är väl inte så farligt, det är ju många killar som kikar på "sån´t där", jag kan lära mig att leva med det. Bara jag får göra om min bild av honom så är det ok. Det gick bra. MYCKET BRA. Jag la energin på att stärka mig själv och bygga upp mitt självförtroende och kunde tillslut nästan skratta åt att jag reagerat som jag gjort. Vårt förhållande blev starkare av att jag blev starkare och jag kände mig inte längre hotad av tjejer med silikon och blonderat hår... Ibland kunde jag to, känna ömhet (hur sjukt det än låter) för att min kille inte var "perfekt" och hade sidor han inte ville erkänna. Hela tiden utgick jag ju alltså ifrån att han ljugit och visst varit inne på sidorna fast han hela tiden hävdade att han INTE varit där. Inte en sekund trodde jag på vad han sa, men jag kom ändå vidare, genom att försöka lära mig leva med "det värsta". Jag minns den dag då jag kände att jag verkligen kommit vidare. Vad GLAD, TRYGG och STARK jag kände mig den dagen. Och LYCKLIG.

Några dagar senare small det till. Jag höll på att pyssla med något och hade tv:n på i bakgrunden. Det var något repotage om sajter där unga tjejer lägger ut bilder på sig själva på nätet, sajter som är populära bland äldre gubbsjuka män och pedofiler. En av dem de nämnde var snyggast.se. PANG! Då kom jag ihåg att en av de sidorna som kommit upp i adressfältet var just snyggast.se. I all tidigare uppståndelse hade jag avfärdat den tillsammans med alla andra sidor och inte varit medveten om detta.

Plötsligt var min hjärna i full gång. TÄNK OM MIN KILLE VAR EN AV DE DÄR ÄLDRE MÄNNEN (han är 30) som söker unga tjejer på nätet? Tänk om han lever dubbelliv, tänk om...

Jag mådde illa. Lyckan, styrkan, tryggheten var som bortblåst.

Jag tjafsade återigen med min kille om sidorna. Bönade och bad att han skulle säga som det var. Erkänna att han visst varit inne på sidorna. Sa att "varför kunde jag inte få veta det, varför kunde han inte erkänna det? Det måste ju bero på att han gjort något skumt! Något mer skumt än bara surfa runt å tittat på lite lättklätt. Han stod fortfarande på sig och sa att han inte visste hur de hamnat där och att han skulle erkänt om han varit inne på dem men nu tänkte han inte erkänna för att det fanns inget att erkänna. Han ställde ett ultimatum; antingen fick jag välja att tro honom eller så kunde vi inte vara tillsammans längre.

Jag var i valet och kvalet men efter många exakt likadana turer - mina böner - hans förnekande - hans ultimatum - kände jag att tänk om han ändå talar sanning och så går jag och förlorar min kärlek. Jag valde att stanna och försöka tro honom.

Det gick bättre och bättre. Jag sköt undan min ångest. Men den pockade på. Så fort det dök upp något som påminde om situationen, blev det spänt mellan mig och min kille.

Och nu är läget förvärrat igen. Jag känner att jag INTE KAN SLÄPPA MITT TVIVEL och för ett par veckor sedan drog jag upp det igen. Först gick det fint, det var samma process som förut. Jag sa att jag inte kunde tro att han inte varit inne på de där sidorna de fanns ju för f-n i adressfältet och ingen annan än han och jag hade använt datorn! Han sa att han var medveten om hur osannolikt det lät och att han bara kunde tänka sig att någon på skoj hackat sig in i den eller nåt, att det finns mycket konstigt som kan hända i datorvärlden. Vi diskuterade fram och tillbaka och en mening råkade han säga nåt i stil med "bara för att jag har varit inne på de där sidorna betyder det inte att..." Men sedan ändrade han sig och sa att han naturligtvis menat "även om jag skulle ha varit inne på de där sidorna..." och att han sagt fel. Jag tog det som att han försagt sig. Därefter började han bete sig jättenervöst och började klia sig här och där (ett tecken som jag alltid tar som att han är nervös) Sen var det helt kört. Jag kunde inte sluta älta att han verkade ha försagt sig och VARFÖR KUNDE HAN INTE ERKÄNNA. Han sa att han redan har svarat på detta tusen gånger och fortfarande vidhåller samma sak. Tillslut blev han arg och ställde återigen sitt ultimatum. Och jag var på väg att gå. Då blev han ledsen och sa att han inte kunde fatta hur jag kunde göra så. Hur jag kunde slösa bort hans liv. Varför hade jag inte redan gått ett år tidigare då? Och jag var också förtvivlad.

En del av mig ville bara krama om honom och säga förlåt. Förlåt för allt. Medan en del skrek åt mig att gå. Gå, du kommer aldrig kunna släppa det här. Du kommer alltid att älta det.

Jag gick inte.

En dag senare skrev jag ner några frågor till honom på mail och bad honom skriva svart på vitt hans sanning om det hela. Han svarade och så la vi det bakom oss.

Jag trodde att det skulle kännas bättre att ha det på print.

Men det höll i en dag.

Tvivlet lämnar mig inte. Jag vet inte vad jag ska tro.

Han är världens bästa för mig på alla andra sätt. Jag älskar honom så otroligt mycket och han ger mig så mycket kärlek och vi passar så bra. Men detta grumlar allt.

Jag är så rädd att han lever ett dubbelliv. Jag är så rädd att han är en av de äckliga gubbsjuka männen och pedofilerna och att han visst var inne på snyggast.se.

Detta hindrar mig i allt och jag kan aldrig känna mig helt lycklig längre, helt lugn och trygg.

Och det går inte att gå tillbaka i tiden och kolla hur det var.

Usch, jag vill bara vara lycklig med min kille. Jag vill att det där aldrig ska ha hänt. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa det här och våga tro honom.

Men jag kan inte. Vilket betyder att jag borde göra slut. Vilket jag inte vill!!!! Vilket betyder att jag måste tro honom. Men jag kan inte. Vilket betyder...

Ja, ni förstår, jag sitter fast!!!!!

Myriana och Swing. Tack för era svar.

Myriana - det är just detta jag också tror. Problemet är att jag tror mig känna min pojkvän så val att jag verkligen tror att han skulle ha berättat för mig om han varit inne där av ren nyfikenhet eller bara råkat hamna där eller om han tittat på några tjejer. Det som gör mig orolig är att han INTE berättar det vilket får mig att tro att förklaringen är mycket mer skyldig än något av detta ovanstående.

Jag tror framförallt att han skulle ha erkänt det vid det här laget, efter så här många turer om det fram och tillbaka och definitivt efter så här många gräl. Denna "tro" baserar jag på tidigare erfarenheter med honom och de sätt vi tidigare har hanterat konflikter och jobbiga grejer på. Och de erfarenheterna säger mig att en sån "oskyldig" grej som att råka hamna på en sida eller tom titta på lite lättklädda tjejer, skulle han ha erkänt. Så det som gör mig extra nojjig i detta är det faktum att han fortfarande inte erkänt. För mig är det ett tecken att detta är mycket allvarligare och skyldigare och skummare än vad jag först kunde tro. Och det får mig att luta åt dessa hemska tankar.

Swing - Han är väl medveten om att jag numer är ok med att han kanske kollar in sånna sidor och tyvärr har vi redan haft den "DEFINITIVA SLUTDISKUSSIONEN" - jag har t.o.m fått hans ord på papper, mot ett löfte från mig om att lägga detta bakom mig eller göra slut. Att lita på det han säger, eller göra slut.

Det är även det som gnager. Jag vill kunna LITA PÅ HANS ORD. Det vet han. Han vet att jag hellre vill höra SANNINGEN än att skonas med en lögn. Han vet att han inte behöver vara rädd att jag drar om han säger att han varit inne på sidorna i ett oskyldigt syfte, så om han nu varit inne på dem är det bara konstigt att han inte berättar det. Vilket alltså får mig att tro att sanningen är för skum och sjuk för vår verklighet. Inte att han bara undanhåller den för att han tycker att det är lite pinsamt att han har varit inne på sånna sidor.

Detta äter upp mig långsamt innifrån. Jag måste antingen lita på hans ord eller lämna ett fyraårigt förhållande som på alla andra plan är jättefint (vad jag vet...).

Hej igen.

Jag vet, jag måste välja. Och det är i det valet jag sitter fast. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att jag aldrig kommer att kunna bli så lycklig och trygg som jag skulle vilja vara.

Om jag stannar vet jag inte hur jag ska göra för att få det ur mitt system utan att känna rädsla för att jag förnekar, förtränger, blundar för sanningen eller är naiv. Jag vill verkligen inte leva så, jag vill hellre höra en hemsk sanning än en vit lögn.

Om jag går vet jag inte hur jag ska komma över honom och allt det han är som inte har med detta att göra. Han är verkligen en så himla fin kille. Jag kommer nog alltid att undra då om jag gjorde rätt som lämnade honom, för TÄNK OM han faktiskt hela tiden talade sanning och det inte finns någon anledning att misstänka honom för sånna hemska saker som jag anklagat honom för.

Det är det jag skulle behöva hjälp med - Hur gör man för att försöka lita på någons ord när de låter helt osannolika och som fega bortförklaringar?

Hur gör man för att leva dag efter dag och vara lycklig utan att ständigt slås ner av tvivel? Hur gör man för att inte vara rädd att man lever i en lögn och förtränger något?

Är det någon som vet? Den kunskapen skulle jag betala dyra pengar för...

hej tårtbit!

jag tycker inte att du låter taskig. Jag förstår helt vad du menar.

Jag är numera ok med att han kanske (förmodligen med största sannolikhet) kollar in lättklätt och kanske även porr på nätet. Det mår jag inte längre dåligt av.

Mitt problem är, (jag vet inte, det kanske inte framgår tillräckligt tydligt i mina inlägg) att;

Jag tror att om min sambo varit inne på snyggast pga nyfikenhet eller i något annat oskyldigt syfte så skulle han ha berättat det för mig, eftersom att han brukar vara ärlig om andra jobbiga prylar och vet att jag inte skulle leva rövare eller skapa ett helvete om han varit på den sidan i något oskyldigt nyfiket ärende. Han har tex tidigare berättat att han ibland har kollat på porrsidor i ren nyfikenhet.

Men eftersom han INTE erkänner det här för mig, utan fortsätter hävda att han inte hade varit inne på dem vid det tillfället och det ändå är så uppenbart att han varit där, kan jag ju inte annat än börja undra varför han inte erkänner det!? Och då börjar det spöka i mitt huvud om att han gjort något än mer förbjudet än kollat runt på tjejer i "laglig" ålder.

Och det är det lilla (STORA...) "tänk-omet" som jag inte kan släppa.

När han var 25-26 (innan vi träffades) chattade han även med en massa olika tjejer varav två av dem var 17 år. Detta bidrar också till att jag har fått för mig att han har en onormal dragning till yngre. Och när jag nojjar över detta bleknar alla hans tidigare flickvänner, dejter och chattkompisar i "anständig" ålder och jag ser bara alla "bevis" och "tecken" för att han är gubbsjuk eller t. o. m pedofil.

Detta hindrar mig i allt jag gör och är ständigt närvarande i mina tankar. Samtidigt som jag försöker leva mitt liv och verka normal. Jobba, träffa vänner, upprätthålla en glad och kärleksfull fasad mot min pojkvän som tror att jag nu ÄNTLIGEN HAR SLÄPPT DETTA och valt att lita på vad han säger.

Om det ändå vore så väl...

Mm... du har nog rätt.

Tyvärr kan jag inte lita på min magkänsla heller längre, för innan denna grej har jag tidigare haft tusen andra nojjor (som jag idag bara fnyser åt när jag jämför dem med denna), både med min nuvarande pojkvän och tidigare pojkvänner (jag har länge hört till det svartsjuka misstänksamma släktet). Och jag kan orimligen tänka mig att alla gånger jag känt på mig något (och varit säker på att något är på ett visst vis) har stämt. Därför känner jag att jag inte enbart kan gå på min intuition utan att den snarare brukar lura mig.

Det är bara det att tidigare när jag har problematiserat, har min kille ställt upp, lyssnat, kommit med svar etc. men nu har han tröttnat på det, levererat sin sanning och vägrar älta det mer. Nu när jag VERKLIGEN skulle behöva fråga och älta... Det känns som "sagan om vargen"...

Och jag kan inte bara göra slut. För vid sidan av mina misstankar, sitter det en del av mig som tror honom, tror gott om honom.

Kanske ska jag även tillägga att jag en gång nojjade över exakt motsatt sak - att jag trodde att han ville ha ÄLDRE tjejer! Detta för att han hade två tidigare (före oss) flirtar med två olika kvinnor som var ÄLDRE än han.

Men det kunde jag lägga bakom mig, för det är inte lika tabu som att en man dras till yngre.

ok. tack för dina svar.

jag kan väl bara hoppas att det är jag som är den värsta sorten...

för mig kan jag ändra på men inte honom.

hush-jag har redan satt mig ner (flera gånger) och haft det snacket med honom. jag har t.o.m mailat till en "dataexpert" och frågat detta och fått liknande svar som det du skriver.

men, min pojkvän är också en form av "dataexpert", jobbar en del med det och har vänner som är riktigt inne i svängen. Han fnyser därför åt mina "bevis" och säger att det kan finnas MÅNGA fler förklaringar till att de sidorna har hamnat där. Datorer kan tex fjärrstyras och med hjälp av olika program kan man på skoj eller på allvar hacka sig in på någon annans dator och tex styra någon annans mus eller på annat sätt använda någon annans dator precis som om man satt framför den. Jag har läst på andra forum där folk har beskrivit liknande problem, så jag vet att det kan förekomma, det är alltså inte omöjligt. Jag har bara svårt att tro att det vore så "lyckligt" i det här fallet.

Tack Carma för ditt uppmuntrande inlägg - jag behövde det verkligen!

Jag ska försöka göra som du säger, det har varit min tanke hela tiden annars hade jag gjort slut och inte skrivit här. Jag har bara inte vetat hur jag ska kunna lägga det bakom mig utan att känna att jag är naiv å förnekar.

I veckan som kommer ska jag börja gå till en terapeut och ta tag i det som är min del i det hela och sen försöka jobba mig fram, antingen till tillit eller uppbrott med min pojkvän.

Ja, jag känner mig nog lite extra hotad av yngre tjejer, men det är ingen jätte märkvärdig åldersskillnad mellan mig och min kille. Jag är 26 och han 31.
Vad det eg. handlar om är att jag inte vill lägga något bakom mig som jag inte skulle kunna förlåta senare, om det kom fram - att han var gubbsjuk och kollade in fjortisar. Det skulle vara lättare (inte lätt, men lättare) att t ex lägga grubbel om en ev. otrohet eller porrsurfande bakom mig, eftersom att jag tror att jag skulle kunna förlåta något sådant om jag bara fick jobba med det. Jag menar en "vanlig" otrohet GÅR faktiskt att komma över och lägga bakom sig för att sedan börja på ett nytt kapitel. Medan man inte direkt kan gå vidare och ignorera och lägga bakom sig om det visar sig att ens partner är gubbsjuk eller pedofil...

Det är därför jag har lite extra svårt att släppa denna skräckkänsla.
Förstår ni hur jag menar?

Hej Bobou!

Nej, ingen annan än vi hade använt datorn när detta inträffade.
Tyvärr... idag hade jag nämligen tyckt att det var världens roligaste skämt :)!

Hej igen!

Creative och Carlssons Pling -

tack för era inlägg. De var uppmuntrande och inspirerande. Jag har lyckats ta mig några steg vidare nu känner jag. Vet att en stor del av hela problemet sitter hos mig själv och har börjat ta tag i det genom att t ex börja i terapi. Var på min första session nu i veckan och det kändes väldigt bra och till skillnad från vad jag tidigare känt när jag en tid förut gick i terapi, är att det känns spännande! Att se var jag kommer att hamna, om det kommer att hjälpa. Och jag är nyfiken på vad jag kommer att hitta i mig själv, om något.
Terapeuten kändes väldigt rätt, inte så "flummig" som vissa av mina fördomar säger mig att de ska vara. Det kostar förvisso en del, men det är det värt alla gånger. Jag ser det som en investering.

Tusen tack för alla inlägg jag fått. Det har varit till stor nytta för mig att få höra vad människor som inte känner mig eller min sambo, tycker och tänker!

Kram på er alla! Nu traskar jag vidare... :)