Tillit i Ovisshet

abnocto - tack för ditt svar.

håller fullständigt med dig att man måste kunna få göra fel eller begå misstag och snedsteg och ändå bli förlåten. Och att vissa saker begravs och preskriberas med åren.

jag kan tänka mig att glömma mycket olika sakerna och se mellan fingrarna och lägga saker bakom mig och egentligen är jag av den natur att nästan ALLT går att lösa, komma över och förlåta.

problemet här är att det inte är något vanligt "snedsteg" det handlar om, utan som sagt en misstankte och rädsla för en sak som vore oacceptabel att förlåta. för min del i alla fall. jag är medveten om att jag låter lite kryptisk.

för att göra det hela iaf lite mer tydligt för er andra, så handlar detta om att jag bär på en kanske lite "sjuk" misstanke i mångas ögon, tex min pojkväns. Men det är min verklighet och en del av mig tänker alltid "men TÄNK om det var så det var... och här går jag omkring och tror att jag lever i ett lyckligt normalt förhållande".

Kanske är det jag som är knäpp och onormal, eller så ljuger min sambo och är inte alls den jag vill tro att han är. Jag är rädd för att vara blåögd och naiv och leva i en lögn om jag lägger detta (som är det "nästan" i "nästan ALLT" som jag kunde tänka mig att kunna lösa och förlåta)bakom mig. Jag är rädd att vakna upp flera år senare och inse att jag blivit lurad och att jag levt i en lögn hela tiden.

Jag vill försöka lita på min sambo och är ganska bra på att göra det i andra frågor numera, men i denna fråga är det så SVÅRT eftersom hans sanníng låter så osannolik!
Hur ska jag få mitt förnuft att våga försöka lita på detta osannolika och lita på att min sambo är den bra person som han ändå "verkar" vara...? Det är DET som är mitt stora grubbel. Jag kan må ganska bra en tid, men så plötsligt "flashar" misstanken bara fram och förstör min lycka och så kan den sitta där i flera veckor. just nu är jag inne i en sådan tvivlande period (som ni kanske märker... :))

jobbigt...

lookingforhappiness: Jag tycker att du är en stark kvinna som kämpar på trots ovissheten.

Det är så otroligt lätt för oss andra att säga att du ska sluta älta, men vi har ingen aning om vad du går igenom.
Vad kan man förlåta? Vad skulle man aldrig förlåta?
Visst finns det gränser. Otrohet är ju någonting man aldrig vill uppleva. Men det finns ju värre saker.
Om den man lever med visar sig vara någon annan än den man tror. Kanske ha en brottslig bakgrund /misshandel /våldtäkt / incest eller rånat banker.
Hur förlåter man sådant. Går det?

creative - tack, jag känner mig inte särskilt stark...

jag har en förmåga att väva ihop alla möjliga konstiga sammanhang i mitt huvud, enbart baserade på ett litet halmstrå av tvivel. Det är ett sådant halmstrå jag just nu har gripit tag i och utifrån det målat upp "värsta möjliga scenario och förklaring" till detta lilla strås förekomst.

När jag väl har målat upp en sådan bild har jag svårt att tro på andra möjliga, och inte lika hemska, förklaringar. Pga rädsla för att jag då blundar för sanningen och förnekar och förtränger.

Och då fungerar min sanning ungefär som en teori inom vetenskapen - den är sann tills motsatsen är bevisad. I detta fall kan aldrig varesig eller bevisas, utan det enda jag har är min sambos ord (och han har börjat tröttna på att lugna mig samt på att ibland misstänkas för en del allvarliga prylar, av den han försöker leva lyckligt med) och förklaring till det hela.

En del av mig vill inte tänka så hemska tankar medan den andra misstänksamma delen av mig hela tiden är på sin vakt.

Jag vill inte gräma mig i framtiden om det visar sig att mina hemska tankar var sanna.

Samtidigt vill jag inte slösa bort min och min älsklings tid på det här om det inte är så som jag är rädd för! Och inte heller utsätta honom för dessa misstankar som gör honom jätteledsen.

Suck...

lookingforhappiness: allt stöd till dig!

Det är en svår situation. Men man måste nog till syvende och sist försöka lita på sin partner, precis som flera redan har påpekat. Annars blir det ohållbart i längden. Och skulle det mot förmodan senare dyka upp tecken på att han ändå har ljugit, får du ta det då. Kort sagt, försök att hålla dina "hjärnspöken" borta och lev i nuet!

Om det inte finns något som helst sätt att kolla upp detta allvarliga som han påstår sig vara oskyldig till - hur fick du då reda på det? Via honom? Du behöver inte svara här, men det kan vara bra att tänka på för dig själv. VARFÖR är hans historia så osannolik, osv? Och tänk på att ibland kan även det "osannolika" hända, så bara för att det "låter" osanolikt, behöver det inte betyda att det inte kan ha hänt...

(VARNING - SUPERLÅNGT OCH OREDIGERAT INLÄGG!)

Hej Myriana och ni andra som svarat på mitt inlägg. Känner att jag kanske är lite väl kryptisk i mina inlägg för att ni ska kunna sätta er in i min situation och ge mig era klocka råd. Tänker därför berätta lite kort vad som har hänt.

(Det var ett tag sen nu men jag kan som sagt inte släppa det)En dag när jag satt vid datorn upptäckte jag några adresser till typ slitz o liknande i adressfältet. Jag hade dittills inte kunnat tänka mig att MIN kille skulle kunna vara inne på sånna sidor. Fick panik. Gapade och skrek och var förkrossad. Han sa att han inte hade en aning om hur de hamnat där... Tiden gick och efter ett tag lyckades jag komma över det och t.o.m "komma ut på andra sidan" och tänka att "äh, det är väl inte så farligt, det är ju många killar som kikar på "sån´t där", jag kan lära mig att leva med det. Bara jag får göra om min bild av honom så är det ok. Det gick bra. MYCKET BRA. Jag la energin på att stärka mig själv och bygga upp mitt självförtroende och kunde tillslut nästan skratta åt att jag reagerat som jag gjort. Vårt förhållande blev starkare av att jag blev starkare och jag kände mig inte längre hotad av tjejer med silikon och blonderat hår... Ibland kunde jag to, känna ömhet (hur sjukt det än låter) för att min kille inte var "perfekt" och hade sidor han inte ville erkänna. Hela tiden utgick jag ju alltså ifrån att han ljugit och visst varit inne på sidorna fast han hela tiden hävdade att han INTE varit där. Inte en sekund trodde jag på vad han sa, men jag kom ändå vidare, genom att försöka lära mig leva med "det värsta". Jag minns den dag då jag kände att jag verkligen kommit vidare. Vad GLAD, TRYGG och STARK jag kände mig den dagen. Och LYCKLIG.

Några dagar senare small det till. Jag höll på att pyssla med något och hade tv:n på i bakgrunden. Det var något repotage om sajter där unga tjejer lägger ut bilder på sig själva på nätet, sajter som är populära bland äldre gubbsjuka män och pedofiler. En av dem de nämnde var snyggast.se. PANG! Då kom jag ihåg att en av de sidorna som kommit upp i adressfältet var just snyggast.se. I all tidigare uppståndelse hade jag avfärdat den tillsammans med alla andra sidor och inte varit medveten om detta.

Plötsligt var min hjärna i full gång. TÄNK OM MIN KILLE VAR EN AV DE DÄR ÄLDRE MÄNNEN (han är 30) som söker unga tjejer på nätet? Tänk om han lever dubbelliv, tänk om...

Jag mådde illa. Lyckan, styrkan, tryggheten var som bortblåst.

Jag tjafsade återigen med min kille om sidorna. Bönade och bad att han skulle säga som det var. Erkänna att han visst varit inne på sidorna. Sa att "varför kunde jag inte få veta det, varför kunde han inte erkänna det? Det måste ju bero på att han gjort något skumt! Något mer skumt än bara surfa runt å tittat på lite lättklätt. Han stod fortfarande på sig och sa att han inte visste hur de hamnat där och att han skulle erkänt om han varit inne på dem men nu tänkte han inte erkänna för att det fanns inget att erkänna. Han ställde ett ultimatum; antingen fick jag välja att tro honom eller så kunde vi inte vara tillsammans längre.

Jag var i valet och kvalet men efter många exakt likadana turer - mina böner - hans förnekande - hans ultimatum - kände jag att tänk om han ändå talar sanning och så går jag och förlorar min kärlek. Jag valde att stanna och försöka tro honom.

Det gick bättre och bättre. Jag sköt undan min ångest. Men den pockade på. Så fort det dök upp något som påminde om situationen, blev det spänt mellan mig och min kille.

Och nu är läget förvärrat igen. Jag känner att jag INTE KAN SLÄPPA MITT TVIVEL och för ett par veckor sedan drog jag upp det igen. Först gick det fint, det var samma process som förut. Jag sa att jag inte kunde tro att han inte varit inne på de där sidorna de fanns ju för f-n i adressfältet och ingen annan än han och jag hade använt datorn! Han sa att han var medveten om hur osannolikt det lät och att han bara kunde tänka sig att någon på skoj hackat sig in i den eller nåt, att det finns mycket konstigt som kan hända i datorvärlden. Vi diskuterade fram och tillbaka och en mening råkade han säga nåt i stil med "bara för att jag har varit inne på de där sidorna betyder det inte att..." Men sedan ändrade han sig och sa att han naturligtvis menat "även om jag skulle ha varit inne på de där sidorna..." och att han sagt fel. Jag tog det som att han försagt sig. Därefter började han bete sig jättenervöst och började klia sig här och där (ett tecken som jag alltid tar som att han är nervös) Sen var det helt kört. Jag kunde inte sluta älta att han verkade ha försagt sig och VARFÖR KUNDE HAN INTE ERKÄNNA. Han sa att han redan har svarat på detta tusen gånger och fortfarande vidhåller samma sak. Tillslut blev han arg och ställde återigen sitt ultimatum. Och jag var på väg att gå. Då blev han ledsen och sa att han inte kunde fatta hur jag kunde göra så. Hur jag kunde slösa bort hans liv. Varför hade jag inte redan gått ett år tidigare då? Och jag var också förtvivlad.

En del av mig ville bara krama om honom och säga förlåt. Förlåt för allt. Medan en del skrek åt mig att gå. Gå, du kommer aldrig kunna släppa det här. Du kommer alltid att älta det.

Jag gick inte.

En dag senare skrev jag ner några frågor till honom på mail och bad honom skriva svart på vitt hans sanning om det hela. Han svarade och så la vi det bakom oss.

Jag trodde att det skulle kännas bättre att ha det på print.

Men det höll i en dag.

Tvivlet lämnar mig inte. Jag vet inte vad jag ska tro.

Han är världens bästa för mig på alla andra sätt. Jag älskar honom så otroligt mycket och han ger mig så mycket kärlek och vi passar så bra. Men detta grumlar allt.

Jag är så rädd att han lever ett dubbelliv. Jag är så rädd att han är en av de äckliga gubbsjuka männen och pedofilerna och att han visst var inne på snyggast.se.

Detta hindrar mig i allt och jag kan aldrig känna mig helt lycklig längre, helt lugn och trygg.

Och det går inte att gå tillbaka i tiden och kolla hur det var.

Usch, jag vill bara vara lycklig med min kille. Jag vill att det där aldrig ska ha hänt. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa det här och våga tro honom.

Men jag kan inte. Vilket betyder att jag borde göra slut. Vilket jag inte vill!!!! Vilket betyder att jag måste tro honom. Men jag kan inte. Vilket betyder...

Ja, ni förstår, jag sitter fast!!!!!

Jag tycker att det låter som om din kille har varit inne på de där sidorna, (avsiktligt eller oavsiktligt), men inte vågar erkänna det nu när det har gått så långt (och han är säkert rädd att du ska dra).

Jag tycker dock inte att du ska ta det så allvarligt OM det inte händer igen. (Dvs dyker upp i adressfältet)

Jag antar att det som skulle få dig att lämna honom, inte är att han har varit inne på sidan _i sig_, utan rädslan för att han skulle vara pedofil/ utnyttjare.
Jag har själv varit inne på Snyggast (av ren nyfikenhet), och det verkar inte bara vara minderåriga tjejer som hänger där, även om de flesta ser ut att vara under 25. Så du ska nog inte vara orolig. (Obs, även killar lägger ut bilder på Snyggast)

Dra inte för stora växlar på det här, är mitt tips. Försök att lämna det därhän, oavsett vad han har gjort och inte gjort.

Jag har några gånger hamnat på VÅLDSporrsidor (!) av misstag (när jag har googlat på sökord som inte alls har med porr att göra). De lär ju ha kommit upp i mitt adressfönster efter det. Nu är jag singel och det är sällan någon annan än jag som använder min dator, men en kompis eller nåt skulle kanske börjat undra...

Håller med Myriana. Älskar du honom så mycket och han inte "sjuk" på något sätt utan bara vill titta på lättklädda tjejer så försök att ta det lugnt. Många killar (och tjejer) surfar ju runt och tittar på sånt och han har ju fattat att du tar väldigt illa upp. (Ta ev. en slutdiskussion med honom så att ni vet var ni står och försök sen låta saken vara).

Myriana och Swing. Tack för era svar.

Myriana - det är just detta jag också tror. Problemet är att jag tror mig känna min pojkvän så val att jag verkligen tror att han skulle ha berättat för mig om han varit inne där av ren nyfikenhet eller bara råkat hamna där eller om han tittat på några tjejer. Det som gör mig orolig är att han INTE berättar det vilket får mig att tro att förklaringen är mycket mer skyldig än något av detta ovanstående.

Jag tror framförallt att han skulle ha erkänt det vid det här laget, efter så här många turer om det fram och tillbaka och definitivt efter så här många gräl. Denna "tro" baserar jag på tidigare erfarenheter med honom och de sätt vi tidigare har hanterat konflikter och jobbiga grejer på. Och de erfarenheterna säger mig att en sån "oskyldig" grej som att råka hamna på en sida eller tom titta på lite lättklädda tjejer, skulle han ha erkänt. Så det som gör mig extra nojjig i detta är det faktum att han fortfarande inte erkänt. För mig är det ett tecken att detta är mycket allvarligare och skyldigare och skummare än vad jag först kunde tro. Och det får mig att luta åt dessa hemska tankar.

Swing - Han är väl medveten om att jag numer är ok med att han kanske kollar in sånna sidor och tyvärr har vi redan haft den "DEFINITIVA SLUTDISKUSSIONEN" - jag har t.o.m fått hans ord på papper, mot ett löfte från mig om att lägga detta bakom mig eller göra slut. Att lita på det han säger, eller göra slut.

Det är även det som gnager. Jag vill kunna LITA PÅ HANS ORD. Det vet han. Han vet att jag hellre vill höra SANNINGEN än att skonas med en lögn. Han vet att han inte behöver vara rädd att jag drar om han säger att han varit inne på sidorna i ett oskyldigt syfte, så om han nu varit inne på dem är det bara konstigt att han inte berättar det. Vilket alltså får mig att tro att sanningen är för skum och sjuk för vår verklighet. Inte att han bara undanhåller den för att han tycker att det är lite pinsamt att han har varit inne på sånna sidor.

Detta äter upp mig långsamt innifrån. Jag måste antingen lita på hans ord eller lämna ett fyraårigt förhållande som på alla andra plan är jättefint (vad jag vet...).

Jag förstår hur du tänker. Mitt tips är ändå att låta saken bero och inte ta upp det mer. Om allt annat är bra, finns det ingen anledning att låta detta bli för stort och riskera att sabba ett fyraårigt förhållande!

Skulle det i framtiden dyka upp tecken på att han är "skum" eller har gjort något olagligt, kan du ta upp det igen. Men inte förrän dess. Jag tror nämligen att skulle han verkligen leva ett dubbelliv, skulle du förr eller senare märka det. Men risken är förmodligen inte så stor att det förhåller sig så.

Och återigen: man måste välja, som någon tidigare skrev. Antingen så litar du på honom, och då går ni vidare, eller så litar du inte på honom, och då kan ni lika gärna bryta. Man kan inte leva i ett förhållande utan tillit.

Hej igen.

Jag vet, jag måste välja. Och det är i det valet jag sitter fast. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att jag aldrig kommer att kunna bli så lycklig och trygg som jag skulle vilja vara.

Om jag stannar vet jag inte hur jag ska göra för att få det ur mitt system utan att känna rädsla för att jag förnekar, förtränger, blundar för sanningen eller är naiv. Jag vill verkligen inte leva så, jag vill hellre höra en hemsk sanning än en vit lögn.

Om jag går vet jag inte hur jag ska komma över honom och allt det han är som inte har med detta att göra. Han är verkligen en så himla fin kille. Jag kommer nog alltid att undra då om jag gjorde rätt som lämnade honom, för TÄNK OM han faktiskt hela tiden talade sanning och det inte finns någon anledning att misstänka honom för sånna hemska saker som jag anklagat honom för.

Det är det jag skulle behöva hjälp med - Hur gör man för att försöka lita på någons ord när de låter helt osannolika och som fega bortförklaringar?

Hur gör man för att leva dag efter dag och vara lycklig utan att ständigt slås ner av tvivel? Hur gör man för att inte vara rädd att man lever i en lögn och förtränger något?

Är det någon som vet? Den kunskapen skulle jag betala dyra pengar för...